Dagens Nyheter – 20 februari 1868, sida 2

Om några dagar skall jag försöka Alfred de Mussets skrifter och våga mig på Namouna... Jag tycker nästan att baronessan under de sista fyrtioåtta timmarne varit mindre sorgsen än vanligt, och understundom lyckas jag aflocka henne ett småleende. I går såg jag henne rodna, ty hon märkte att jag betraktade henne. Kanhända att hon blott behöfver åtta dagar till, för att bli kär i mig. Hittills har jag talat om mitt hjertas angelägenheter, bäste öfverste; nu skall jag berätta en annan vigtig sak, jag skall anförtro er en hemlighet, hvilken jag genom en slump kommit i besittning af. En afton sedan baronessan lemnat mig, infann sig vid min säng en gammal pratsjuk man, som sade sig vara intendent här på slottet. Jag gjorde mig af honom underrättad om hans aflidne husbondes dagliga lefnadssätt, och han lemnade mig högst besynnerliga upplysningar. Herr de Mort-Dieu lärer under tjugu år ha lidit af en svartsjuka, som varit blott alltför mycket grundad. Hans första hustru bedrog honom. Baronen, vår vän, ar ej hans son. Häruti ligger orsaken till att denne alltid varit så tillbakasatt och till detta testamente, som gör honom arflös och tillförsäkrar baronessan hela förmögenheten. Till slut vill jag för er omnämna en misstanke, som hos mig nästan öfvergått till visshet, och som kastar en egendomlig dager öfver förhållandet: fru de Mort-Dieu hade en äldre syster, fru de Verne, hvilken är mor till den unge herre, som för närvarande är föremål för förbundets verksamhet. Denna fru lärer ha låtit kurtisera sig af baronen... Hvem vet? Jag tror, min bäste öfverste, att man af allt detta kan draga den slutsatsen att fru de Mort