Dagens Nyheter – 20 februari 1868, sida 2

sig med krassligheten; om ni ger en qvinna att välja mellan en välmående Antinous och en tvinsjuk poet, så skall hon föredraga den sednare. Fru de Mort-Dieu älskade, tillbad derför sin man. Mannen dog, ock hon begrät honom; och hon gör det ännu samt anser honom ha varit ett ideal, utrustadt med alla möjliga fullkomligheter. En afliden äkta man är för en älskare den farligaste rival. Det är, så att säga i samråd med honom den omgifta enkan natt och dag bedrager sin man; det är för att behaga den döde, som hon låter den lefvande stekas vid sakta eld. Jag har emellertid, min bäste öfverste, tagit ett steg framåt. Fru de Mort-Dieu är så ötvertygad om mitt lidande, att hon sjelf bedt mig att ännu icke tänka på någon afresa; och såsom ett väl uppfostradt fruntimmer anser hon sig böra hålla mig sällskap under större deleå af dagen. Ehuru baronessan har den egenskapen att vara utomordentligt gudfruktig, är hon likväl en verldsdam, som ej påtvingar andra sin egen fromhet. Hon eger stor beläsenhet, är förtjust i poesin och de sköna konsterna samt besitter en ovanlig talang i målarekonsten. Jag tror att hon mot sin vilja eller sig sjelf ovetande är underkastad detta hemlighetsfulla inflytande, hvilket ensamheten utöfvar. Så väl skyddad fru de Mort-Dieu än är af sin sorg, har hon likväl, så vida jag ej alltför mycket tager miste, fattat smak för att så der ibland vara tillsammans med mig på tu man hand. Jag yttrar ej ett ord om kärlek till henne. Gud bevare mig derifrån! det skulle göra henne förtviflad; men lutad mot armen, läser jag för henne verser af Hugo och Lamartin.