Dagens Nyheter – 20 februari 1868, sida 2

jag känner mig tacksam för att ni haft mig i åtanka. Jag befinner mig visserligen midt i fästningen, men striden torde blifva lång och hårdnackad, samt segern Oviss. Kan ni väl tänka er att jag har en rival... Denne rival är död — jag menar ingen annan än den aflidne baronen. När herr de Mort-Dieu gifte om sig, hade han för längesedan passerat fyratiotalet; hans brud var aderton år... Om baronen varit en man som förstått sig på att lefva och, i stället för att begrafva sig i denna ödemark, vistats i Paris samt öppnat sina salonger för den förnäma verlden, om han rest och förskaffat sin unga maka alla de nöjen och njutningar, som rikedomen skänker, så är det temligen antagligt att fru de Mort-Dieu skulle ha betraktat sig såsom ett offer och sin ungdom såsom ett fortsatt martyrskap, samt med bitterhet tänkt på att hennes kommande dagar skulle förflyta under en beständig saknad, icke ens förljufvad af minnet utaf njutna fröjder. Sådana äro qvinnorna. Men då baronen gifte om sig, ändrade han i intet afseende sitt dystra och högst oangenäma lefnadssätt; sin adertonåriga maka dömde han att tillbringa vintern uti ett öde hotell, och sommaren i det sorgliga Berry. Städse har han visat henne ett surmulet och fåradt ansigte... Meng egnat henne ett småleende, aldrig en öm ick. Derföre har hon fattat kärlek till honom; ty qvinnan älskar allt som lider eller synas lida. Denne knarrige gubbe med sin bleka panna och slocknande blick blef i hennes ögon en martyr, en perla bland äkta män. I afseende på kärlek, min bäste öfverste, gäller såsom en allmän regel att helsan ej förmår mäta