MM mm ren och en gammal gråhårig trotjenare kom in. Hans min var så vigtig, och alla hans rörelser förrådde så mycken oro och otålighet att hans matmoder skyndade sig att fråga. — Hvad är å färde? — Fru baronessan, svarade mannen, torde ha godheten att ursäkta det jag stör henne, men en stor olycka har inträffat ett stycke från slottet. — En olyckshändelse! utbrast fru de MortDieu helt förskräckt. Store Gud! hvad har då skett? — En resvagn har stjelpt omkull vid krökningen af vägen der borta. Den resande har icke, tror jag, blifvit så svårt skadad att någon fara för lifvet förefinnes, men han har fått åtskilliga kontusioner och är afsvimmad. Hans folk, som icke alls skadat sig, ha burit honom hit med tillhjelpaf kusken, och de bedja nu om gästfrihet. . Baronessan hade emellertid hastigt stigit upp. — Skynda! ropade hon.fsVi skola straxt hjelpa denne resande... Mort-Diecu är olyckans hem, och dess portar äro aldrig stängda för dem som lida. När markis Emanuel Chalambel de Montgory — ty resenären var ingen annan än han —återvann sansen NER han, i parentes sagdt, endast låtsat förlora) befann han sig i ett af rummen på Mort-Dieu, liggande i cen säng; och han såg baronessans ansigte lutadt öfver sig. Detta ansigte uttryckte oro, men det var äfven betäckt af en rodnad, ty bon hade märkt att hennes gäst var en ung och vacker man. Ulfven hade gjort sitt inträde i fårahuset!