Dagens Nyheter – 19 februari 1868, sida 2

— Till Mort-Dieu! ropade man från alla håll. — Jag tar det för alldeles afgjordt, yttrade chevaliern i bestämd ton. — Och hvad skall han väl göra der? frågade baronessan de Liauville, den unge mannens moder. — Gifta sig med fru de Mort-Dieu, hvilkens sorgetid gick till ända för tre månader sedan. Dessa ord gåfvo anledning till en mängd ytterligare utrop, hvilka det blefve svårt att förklara för läsaren, utan att först med några ord redogöra för det förhållande, hvari den unga enkan stod till noblessen i B... Aflidne baron de Mort-Dieu hade, som man vet, fört ett mycket sorgligt lit. Hans makas otrohet hade ingifvit honom en djup. afsky för hans eget hem. Så länge den första fru de Mort-Dieu lefde, vistades han aldrig på sitt gods oftare än då hon var borta, och han reste största delen af hvarje sommar. Under hans frånvaro höll baronessan, som tyckte om fester och nöjen, öppen taffel på Mort-Dieu, hvarest de mest lysande baler som oftast tillställdes. Naturligtvis utgjordes gästerna af traktens adelsfamiljer, hvilka ansågo den frikostiga baronessan för ett charmant fruntimmer och deremot hennes man för en enstöring och ett original, som visst icke förtjente sin lycka. Också sörjdes fru de Mort-Dieu mycket, när hon dog... Sedan hyste man ännu starkare motvilja för baronen, ty med festerna på Mort-Dieu tycktes det vara för alltid slut. Emellertid spred sig en dag det ryktet, att den sorgsne enklingen skulle gifta om sig med en vacker och i afseende på själsförmögenheter rikt begåfvad adertonårig flicka. Den förra baronessans. gäster gladdes öfver denna nyhet; åter skulle det bli lif och glädje på det gamla dystra slottet, åter skulle kalasernas ock fester