Dagens Nyheter – 19 februari 1868, sida 2

Dieu begagnat sig af åtskilliga kryphål i lagen för att göra sin son arflös, och man uttalade en sträng förkastelsedom öfver detta ovärdiga handlingssätt. Fru de Mort-Dieu, som utan alla samvetsqval njöt frukterna af sin mans oädla förfarande, förlorade allt anseende. Ännu värre blef det, när herr de Verne, efter att ha erhållit afsked ur krigstjensten, kom till Mort-Dieu, för att helsa på sin moster som endast var fem år äldre än han, och hos hvilken han dröjde hela åtta dagar. Då fingo i synnerhet alla bedagade mödrar och tanter i trakten ett outtömligt ämne att språka om. Man förstår nu lätt det ogillande, som den unge chevalier de Liauvilles ofvan anförda yttranda framkallade. — Omöjligt! ropade man; det är alldeles omöjligt ... Ingen kan vilja gifta sig med en sådan person som fru de Mort-Dieu — — — Vi lemna fru de Cardonnes salong och gå att uppsöka den hemlighetsfulle resenären. Hån stannade qvar på värdshuset öfver natten och först den följande dagen klockan två fortsatte han resan. Efter att ha åkt ett par timmar kom han till en mycket ödslig nejd. — Min Gud! hvad här är fult och otrefligt, mumlade han för sig sjelf. Om den dam, med hvilken man vill att jag skall gifta mig, bor i en sådan här ödemark och hennes lynne öfverensstämmer med den natur, af hvilken hon omgifves, då opponerår jag mig bestämdt... Och han tände helt lugnt en cigarr samt ropade åt körsvennen: — Hallå! min vän, jag har något att säga er. — Min herre, svarade mannen, smickrad af att blifva på detta sätt tilltalad, jag står till er tjenst. .— Hvar befinna vi oss? frågade den resande