UAV AMINNGUV BUlla 5 ITU UTM praRUvly NUET HARAR vit brefvet, hvarpå hon svarat: Åbnej, det kan väl inte bli af, men då vi tjenat på samma ställe, håller jag af honom som en vän. Under den närmast följande tiden hemföll hon under en djup sorgsenhet samt sysselsatte sig ofta med läsning i paalmboken. Med anledning häraf hade Koxchell upprepade gånger varnat henne för att hängifva sig åt grubblerier. Till den omnåmnde bodbetjenten i Orsa skref hon emellertid bädanefter ungefär en gång i månaden. Att börja med umgicks hon med värdfolket på Uddnäs, men detta umgänge afstannade, sedan Koschell, gom såväl af Barck som en Lovisas morbror blifvit ombedd att vara öm om samt hafva tillsyn öfver flickan, en gång tillfrågat henne, om hoa gerna ville vara tillsammans med Per Janssons, samt i geammanhang dermed låitt henne förstå, att han i annat fall gerna skulle se, att hon upphörde med den ifrågavarande bekantskapen, emedan hon deraf kunde lära sig oseder. Onsdagen den 22 januari , hade Koschell, som den dagen, i anseende dertill att hans arbete ej var brådskande och erforårade dagsljus, stigit sent upp, kl. mellan 9 och 10 begifvit slg ut i köket (hvarest enligt Koschellz uppgift Lovisa hade sin bostad) för att fråga pigar, om hon hade kaffet färdigt. Vid hans inträde sökte Lovisa undangömma psalmboken, hvari hon läste. Han had henne att icke vara leåsen, samt frågade henne derefter om kaffet var i ordning, hvartill hon svarade ja. Efter att hafva druckit kaffe gick han in i sitt arbetsrum, en näst intill köket belägen sal. Då han emellertid tyckt, att Lovisa såg konstig ut och af sådan enledniog ville hafva henne under ögonen, tillsade hsn henne att elda i salen. Då hoa kom in såg hon änru besynnerligare ut och han fick nu liksom en ingifvelse att hona tänkte göra sig något ondt. Han hade sedermera ingen ro att arbeta, utan gick af och an i salen till omkring kl, balf 2, då han tog sina kartor med Big ut i köket, för att der arbeta. Till det ändamålet skulle en vid ena väggen stående byrå flyttas fram till fönstret, men vid utförandet af omtyttningen, dervid Lovisa var honom behjelplig, räkade en vedlår att falla omkull, deraf buller uppstod. Koschell frågade henns sedermera, hur det kom till att hon såg så besynnerlig ut. -Lovisa, som nu sysselsatte sig med att sticka strumpor, svarade undvikande på denna fråga samt sporde, om hon skulle laga till middag och i så fall steka kött, på hvilken förfrågan Koschell lemnade ett jakande svar. Klockan var då omkring 3 eller half 4. Lovisa började nu tillredelserna till måltiden, men då Koschell varsnade att hon med en trubbig knif förgäfves sökte skära sönder ett stycke senigt kött, sade han till hence, att ban icke ville bafva heackadt utan bultadt kött och anmodade benne i sammanhang härmed att hemta annat kött. Vid 4-tiden gick hon ut i salen för att begifva sig till det på andra sidan om densamwa belägna skafferiet, hvarest färskt kött förvarades. Koschell, som trodde att Lovisa fullföljde sin afsigt att hemta kött, fick emellertid snart höra att hon gick in uti den vägg i vägg med köket liggande sängkammaren. Straxt derefter hördes från nämde rum buller af en fallande kropp, och då hans förra misatankar att hon kunde göra sig någon skada ögonblickligen vaknade, begaf han sig ditin och fann henne då liggande framstupa med hufvudet mot dörren, Efter att ha sparkat till en på golfvet liggande täljknif fattade han Lovisa sakta i håret och lyfte henne upp, för att få se den skada hon tillfogat sig, men härvid yitrade hon, utan någon synbar ansträngning: kära, låt mig vara i fred. Som han emellertid erinrade sig att hvassa rakknifvar voro liggande i spegellådan och att han hade en annan låda med skärande instrumenter i samma rum, ansåg han det rådligast att söka få henne ur rummet. Hon satte sig dock till motvärn, hvarigenom en brottning dem emellsn uppstod, som varade 4 a 5 minuter, och hvarunder hon erhöll åtskilliga skador derigenom, att hon flera gånger slog bufvudet mot sängkanten, drog sig i håret och i öfrigt betedde sig som om hon varit vansinnig. Sedan han derefter satt henne på en stol, hvarifrån hon dock föll ned på golfvet, förband ban medelst en landtmätareflagg hennes sår, som då var temligen litet, och tillknöt omsorgsfullt snörena. Emellertid rann bonom den tanken i sinnet, att någon tillfälligtvis förbigående, som genom fönstret såge hvad som derinnasför passerade, kunde komma act misstänka honom för det föröfvade våldet, och han sprang derföre in till värdfolket och i deras kök underrättade hustrun om hvad som tillåragit Big samt bad henne följa med in. Denna tordes till en början icke följa med, utan gick fram och tillbaka, vridande händerna af oro, men lät dock slutligen förmå sig dertill. Då de kommo in i sängkammaren befanns Lovisa liggande i hörnet af rummet med afsaliten förbindning, hvarjemta bon under den tid af 8 minuter, som Koschell varit ute, troligen ytterligare skurit sig i halsen, ty såret var nu betydligt större än förut. Då Koschell gått ut efter hustru Jansson hade han ej kommit att tänka på, att taga de i apegellådan liggande knifvarne med sig; han hade dessutom tyckt henne vara så sanslös, att hon under den korta stuncen han var ute ej skulle kunna göra sig någon skada. Makknifven hade han icke sett till förr än andra dagen, då den blifvit funnen under sängen af enkan Hemlin. Straxt efter sitt inträde i rummet ställde hust:iu Jansson till Engström den frågan: Kära Lovisa, har du skurit dig?, hvarpå denna tydligt svarade ja:; men då också värden snart derefter infann sig och äfvenledes tilltalade henne, svarade bon icke. Efter det att man sökt lägga Lovisa på rygg för att dymedelst hindra förblödniogen, hvarvid hon dock vältrat om sig, buro Per Jansson och Koschell ut henne i köket, der hon blvf lagd på en fässing. Huitrun, gom trodde att Lovisa redan var död, lemnade nu rummet, hvarest Koschell ensam stannade qvar. Helt hastigt började Lovisa sparka och slå armarne i jernspiseln, hvarvid Kogchell band om henne en gammal balsduk, den han sedermera uppbrännt tillsammans med den förut begagnade flaggen, och allt som blifvit nedsöladt af blod derföre, att enligt folktron saker som äro behäftade med menniskoblod skola medföra ofärd. Han uppmanade Lovisa att förhålla sig stilla, hvarpå hon tydligt bad honom om vatten; hon reste sig äfven litet och drack; straxt derefter dog kon. Beträffande orsaken till Lovisas förtvilan trodde Koschell att denna ensamt härledde sig från grubblerier. Några uppträden hade aldrig förefallit dem emellaa och de enda förebråelser han gjort henne hade rört matlagningen. För en Orsakarl, som infunnit sig på Uddnäs, hado hon måndagen före sin död i Kosrchells närvaro förblarvat att VV uara mvckat näll omnt hanna vad