allt tförändradt. Det förödmjukade, förnedrade, vanärade och genom sin fega undergifvenhet skuldbelastade Frankrike har genom sina upprepade, men alltid olyckliga interventioner vändt alla folks sinnen ifrån sig och har blifvit ett föremål för de öfriga nationernas hat och förakt. Detta måste bli annorlunda! — Hvad vi vilja. Hvad förhållandet till utlandet beträffar, fordra vi oafhängighet af alla folk, aktning för våra institutioner och Frankrikes direkta deltagande i alla revolutionära rörelser. Inom vårt land fordra vi rättighet att hålla möten, tryekfrihet, kostnadsfri och obligatorisk undervisning, arbetets höjande genom associationer, afskaffande af arfsrätten, religionsfrihet, men icke presternas aflönande af staten, att vid tillsättandet af alla tjenster i staten afseende endast fästes vid de sökandes förtjenster, alla af Bonaparte oss såsom samhällsmedlemmar beröfvade friheter, allmän rösträtt, men framför allt en diktatur under revolutionen. — Våra medel. För att pånyttföda Frankrike, för att ånyo göra det stort och starkt, för att rycka det ur den ömkliges händer, han som stolt och despotiskt håller det under sitt ok, kunna vi endast räkna på vår egen kraft och på de verklige republikanernes understöd. Från och med i dag hafva vi konstituerat oss såsom en exekutiv-komitå; vårt mål är att organisera och leda den revolutionära verksamheten: som vår regering är hemlig, är den så mycket fruktansvärdare för våra fiender. Man skall få erfara detta. Demokratiens i Frankrike fel har alltid bestått deruti, att den ryggat tillbaka för att tillgripa den yttersta utvägen. Men man måste tillgripa den. Republikaner! Blifven nationens räddare! Men då I samlens kring republikens fana, så glömmen icke, att I ingån en helig förpligtelse: den förpligtelse, att icke förr öfvergifva aktions-komiten, än dess sträfvanden äro krönta med framgång; er tillkommer dessutom att skydda och understödja hvar och en af dess medlemmar med all kraft och med alla eder till buds stående medel. Att undertrycka Bonaparte, att störta kejsardömet, det är det höga mål, som vi vilja nå. När och hvarhelst derför en republikan träffar Bonaparte, denne personifierade immoralitet, måste han störta sig öfver tyrannen. Då Cesar hade bragt den offentliga friheten i fara, samlade sig den romerska senaten och tyrannen gick till döden utan annan process, än den af 23 dolkstötar. Vi måste finna en Brutus bland oss. Hvilka äro väl den kejserliga regimens stöd? Polisen, armån och embetsmannaväldet. Den revolutionära stormen skall omgestalta allt detta. Om en embetsman befinnes skyldig att hafva plågat och skymfat en republikan, måste han genast lida sitt straff. Hvarje embetsman är ansvarig för den befallning han utför. De mesar, hvilka säga er att I ären Agents provocateurs, att I prediken mordets teori, svaren dem dristigt: T försvaren despoterna, I ären derför tyrannernas vänner och medbrottslingar. De måste bäfva! Har då Napoleon skyggat tillbaka för mordet, för att grunda sitt förhatliga välde? Har han haft medlidande med sina offer? Den 2:dra december såg man qvinnur, barn och gubbar falla för hans blod-, krutoch vinberusade soldaters kulor. Och vid Mentana, mördades icke der förrädiskt 600 garibaldister ? Och för ett sådant vidunder, hvar: regering är ett skräckvälde, skulle den allmänna meningen hysa medlidande? Nej! Intet medlidande! Republikaner! Samlens, förenens, beväpnen eder, hållen eder redo till den sista striden; ögonblicket är kommet lå vi skola förena våra krafter för att utkämpa en stor strid och göra slut på den eländige, som, sedan han uttömt alla sina bjelpkällor, icke har något annat medel att hålla Frankrike träldom, än att värlva en armå af prester, dessa eviga fiender till förnuft och frihet. Lefve republiken!