Dagens Nyheter – 17 februari 1868, sida 2

Då hon blef varse herr de Verne, uppgaf hon ett rop, hvaruti öfverraskning och förskräckelse blandade sig, hvarigenom den unge mannen öfvertygades om att hon var ett offer för Gontrans ursinniga svartsjuka. — För Guds skuld sade hon, gå er väg, min herre! — Min fröken, mumlade herr de Verne, om ni befaller det, skall jag lyda, men jag skall då också skjuta mig för pannan. — Min herre... bad Leona. — Min fröken, återtog de Verne, är det sannt att ni ej får aftaga er slöja? — Ja, svarade hon utom sig. — Och hvar finns er plågoande? yttrade Octave med hotande stämma. — Min herre, stammade Leona, lemna mig, jag ber er... Jag tillhör en man, som skulle döda mig och er, om han fann er här. — Döda er i min närvaro? utropade de Verne. Ni tänker ej på hvad ni säger! Med en åtbörd af förtrytelse, förde den f. d. officern handen till sin venstra sida, der naturligtvis ingen värja fanns att tillgripa. Derefter tillade han, betraktande Leona: — Älskar ni honom? Gör ni det, min fröken, så vill jag aflägsna mig. . — Jag har älskat honom... stammade hon — Och... na? — Nu fruktar jag honom. Herr de Verne uppgaf ett utrop af glädje. — I så fall anhåller jag att få taga plats bredvid er och tillbringa aftonen i ert sällskap; jag skall sedan ledsaga er hem och. tillbringa natten utanför er port, likasom draken som vaktar sin skatt, och om han vågar komma... Leona svarade icke. Octave satte sig bredvid henne, och hon bad honom ej. vidare gå sin väg. Genom de mest vältaliga blickar och