Dagens Nyheter – 17 februari 1868, sida 2

Hennes slöja var så tät att herr de Verne ej ens med sin kikare kunde upptäcka ett enda af hennes drag. Octave höll länge sina ögon fästade på henne; han hoppades att derigenom kunna förmå henne att draga slöjan åt sidan. Men Leona tycktes ej ens varseblifva att hon var föremål för en oaflåtlig uppmärksamhet och förblef alltjemt vänd åt scenen. — För tusan, mumlade den unge mannen, utom sig af otålighet; hon skall visa huru hon ser ut, eller jag vill bli fördömd! Han framtog sin plånbok och skref följande biljett: Min fröken. Jag kämner er utan att någonsin hafva sett er, och jag är sedan en timma ursinnigt kär i er. Lyft af slöjan och låt mig se er endast fem minuter, och allt hvad ni sedan fordrar af mig, skall jag bevilja. Jag skall ej kunna betala en sådan lycka nog högt. Bönfallande kastar sig tilt edra fötter Octave de Verne. En vaktmästare frambar biljetten, hvilken Leona läste, utan att kasta ögonen på herr de Vernes loge. Efter att hafva slitit ett blad ur sin plånbok. skref hon till svar: pu möjligt! Jag skulle derigenom riskera mitt lif. — Öfversten har haft rätt, mumlade herr de Verne, blek af vrede; herr de Lacy är en tyrann mot denna qvinna, I samma ögonblick en man anklagar en annan för att tyrannisera skönheten och slår sig till dess riddare, i samma stund blifver denne man i stånd att begå de mest förtviflade galenskaper. Herr de Verne gömde Leonas biljett vid sitt hjerta, steg upp samt gick och knackade på dörren till hennes loge. — Stig in! sade florentinskan.