Dagens Nyheter – 17 februari 1868, sida 1

4 MUST RULE e Från en högt aktad riksdagsman ha vi haft nöjet mottaga följande skrifvelse: Terr Redaktör! I eder tidning för den 14 dennes finns intaget ett bref, hvars författare, bland annat, förmenar, att om åtskilliga helgdagar borttoges, ett visst slafveri skulle uppkomma för arbetsklassen. Men saken kan onekligen ses äfven från en annan synpunkt och man anhåller derföre om införande i tidningen af följande stycke, öfversatt från en pris-skrift om Sygeog Alderdomsforsörgelsekasser, af Paul Burmeister, utgifven 1867 i Köpenhamn med understöd af kongl. danska indenrigs-ministerium: Arbetskraften skulle både förökas och blifva bättre använd genom upphäfvandet af nu gällande bestämmelser i afseende på helgedagar;, genom allmänt införande af ackordsarbete och genom upprättande af producerande arbetare-förI eningar. Bestämmelserna om helgdagar, på hvilka det icke är tillåtet att arbeta, äro en fullkomlig orättvisa, ty de göra skillnad emellan olika samhällsklasser. De högre pålägga de intet tvång, men för den, som lefver af kroppsligt arbete, äro de ett tungt och tryckande ok. De behandla honom såsom en omyndig, hvilken icke är herre öfver sitt eget görande och låtande, tillstädja honom ej att arbeta när han vill och minskar derigenom hans förtjenst. Det är klart, att produkten af 7 dagars arbete är mera värd än den af 6 dagars och att han i förra fallet får mera betaldt. Då man på detta sätt inskränker arbetstiden, skaffar man väl arbetaren mera ledighet, men beröfvar honom deremot ungefär 60 arbetsdagar om året, och då han icke får denna ledighet för intet, bör det ock med rätta öfverlåtas åt horom sielf att bestämma, om och i hvad mån han vill begagna sig deraf. Om man tror dylika bestämmelser verka i sedlighetens intresse, misstager man sig, ty huru söndagen esomoftast användes, synes bäst af det öfvervägande antal, som anmälas hafva insjuknat på måndagarna. Användes ackordsarbete så mycket som möjligt och förtjensten alltså göres beroende afarbetarens flit och duglighet, skall denne också! lägga mera vigt på dessa faktorer och hans arbetskraft genom mera öfning vinnai värde. — Ackordsarbete är en belöning för den sträfsamme, ett straff för den liknöjde och derjemte af utomordentlig vigt för arbetsgifvaren, i det han icke blott får arbetet hurtigare och bättre utfördt, utan ock betalar det efter dess verkliga värde. Stifta arbetarne så kallade samverkande eller producerande föreningar, skola de upphemta än större vinst af sitt arbete. De äro då intresserade af att efter ytterstaförmåga anstränga sig, hvarförutan den ömsesidiga kontrollen och täflingslusten, den större omsorgen om redskaper och maskiner samt den mera ändamålsenliga användningen af sjelfva materialet, som deraf framkallas, åstadkomma så betydliga besparingar, att enhvars andel ovilkorligen måste blifva större. Svårigheten att organisera dylika föreningar består hufvudsakligen i att finna en man med nödiga egenskaper att förestå det hela; då likväl icke allt arbete i samma grad egnar sig för sådana föreningar, får man icke vänta att de öfverallt skola komma till stånd. Häri Danmark äro de ännu knappt kända, men så väl i England som Tyskland finnas mångfaldiga sådana, hvilkas delegare arbeta under de fördelaktigaste vilkor. Har man kommit så långt, att arbetaren har öppet öga för framtiden och utan fruktan kan gå den till mötes, skall först den likställighet emellan olika statsborgare, som friheten söker framkalla och som är så nödvändig för dennas erkännande och bestånd, med ens vara tillvägabragt. Fosterlandskärlek, humanitet och den enskildes egen fördel mana derföre alla lika kraftigt menriskovännen att arbeta för uppnående af detta mål. Aro icke dessa den danske författarens tankar äfven tillämpliga på våra förhållanden? Har man kanske icke äfven här kommit till öfvertygelse derom, att de fattiges väl och hela samhällets väl äro så nära förbundne med hvarandra, att när det ena främjas, så främjas ock det andra? Men om Så är, och derpå lärer ingen tvifla, låtom oss, Såsom vår danske författare på ett annat ställe i sin skrift säger, stora och små, fattiga och rika, alla med förenade krafter, söka bringa det derhän, att arbetaren, litande på egen kraft och derigenom höjd till sitt andliga och moraliska värde, inser alla de omätliga fördelarna af att genom flit, duglighet och sparsamhet föröka sin AanhataltaA Ah davmad An 2 famn hälla Jann