Dagens Nyheter – 15 februari 1868, sida 2

sam är mer värd än alla de stackare, jag samlat och som nu bilda det förbund, hvaraf jag väntat mig så lysande resultater. Jag är den ende bland desse män som eger verklig styrka... Också, tillade han, i det han gjorde en axelryckning, är förbundet mitt verk och stiftadt blott för befrämjande af min egen fördel... Galningar! jag har tjenat er alla, jag skall tjena er alla och ni skola länge glömma att ni i sjelfva verket äro mina slafvar; men den dag varder kommande då vår räkning skall uppgöras, och då ni skola få se om det är jag som är beroende af er eller om ni äro det af mig..-. Ni tillhöra mig genom era laster, genom er samhällsställning och i främsta rummet genom era brott; ingen af er kan förråda mig under det att jag... ack, jag! när jag vill, kan jag bryta med er, uppsöka åt mig ett nytt fädernesland och der njuta af en rikedom och en lycka, som ingen sedan skall kunna göra mig stridiga. Han förblef tyst en stund. — Besynnerliga skickelse af ödet! återtog han. Satan sjelf skulle skratta, om han visste att det är för att skaffa rikedom åt en person, hvilken jag älskar såsom en far bör älska sitt barn, som jag anlagt denna storartade intrig. Vid dessa sista ord försvann det uttryck af vild grymhet, som förut hvilat öfver herr Leons ansigte, och en tår af ömhet frambröt ur denne tigers ögon. — 0, min son! sade han med en röst, som darrade af rörelse. Men dessa milda känslor förjagades genast. Fadren, så att säga, utplånades, och skurken framstod åter i hela sin hjertlöshet. — Stackars Leona! utbrast han i hånfull ton. Hvilken skada att hon skall ega min hemlighet! Hennes laster behaga mig, meu en qvinna, sådan som hon, är allför farlig, när man icke har något band på henne. Kärlek ärelystnad,