Dagens Nyheter – 15 februari 1868, sida 2

— Välan då! utbrast han med ett bittert leende, ett brott mer eller mindre, hvad betyder det? Det är redan länge sedan markis de Lacy upphörde att vara en hederlig och ädel man samt blef en föraktlig skurk... Så snart Gontran beslutit till hvad pris som helst återfinna Leona, skyndade han att uppsöka öfversten. — Min vän, yttrade han till denne, jag tjenar förbundet, och förbundet är derföre också skyldigt att tjena mig. — Deri har ni rätt, svarade öfversten utan att förändra sin min; vi tillhöra er med kropp och själ, likasom ni tillhör oss. Hvad fordrar ni? — Jag vill återfinna Leona. — Leona! utropade herr Leon, i det han låtsade blifva i högsta grad öfverraskad, hvad har det då blifvit af henne? — Det vet jag icke. — Nåväl, sade öfversten, inom tjugufyra timmar skall ni veta hvar Leona är. När Gontran hade gått sin väg, försjönk öfversten i djupa tankar. Natten var i antågande; Paris insveptes i en tjock dimma. Denne man, med hvilken vi nu sysselsätta oss — mannen med den gnistrande blicken och den fårade pannan, hvars ansigte bar outplånliga spår af de våldsammaste passioner, på samma gång det vittnade om ett inre, härjadt af ärelystnadens gnagande mask — började nu med stora steg gå fram och tillbaka i rummet. Han såg förfärlig ut i denna stund, herr Leon — man kan knappast tänka sig en mensklig varelse med ett mera infernaliskt ansigtsuttryck. Det syntes på honom att han, om han också icke, likasom djefvulen, representerade det absoluta onda, stod denna ohyggliga personlighet mycket nära. — Stackars Leona! mumlade han. Hon en