1 della OBONDIICK uppstod en mternalisk tanke hos honom. Ett leende krusade hans läppar. — Och han skall döda honom af egen böjelse, sade han. Han skall duellera med nöje; jag skall slippa bedja honom derom, ty... mig tillhör Leona! XXX. Vi skola nu återkomma till markis Gontran de Lacy, hvilken vi lemnade i ett tillstånd af den djupaste nedslagenhet. Män, som drabbas af ett våldsamt ödets slag, blifva ofta svaga som barn. Så var förhållandet med Gontran. Förtviflan beröfvade honom förmågan att tänka och handla, han var till en början alldeles viljelös, och florentinskan Leona begagnade sig skickligt af hans svaghetstillstånd till att återföra honom till Paris och ånyo , tillegna sig det välde öfver honom, som han hade att tacka för sitt lifs alla olyckor. Under pågra dagar liknade markisen dessa vansinniga, hvilkas galenskap, långt ifrån att visa sig i häftiga utbrott af glädje eller raseri eller sorg, just karakteriseras af deras fredlighet och inbundenhet. En stund angreps han till och med af en sådan feber, förenad med yrsel, hvarför han, såsom läsaren erinrar sig, en gång förut, nemligen då Leona öfvergaf honom, varit utsatt. Sedan följde lign på detta anfall, och då böjde han hufvudet såsom en man, hvilken beslutit underkasta sig ödets vilja. Men från denna dag var och förblef Leona förhatlig för honom. Förgäfves slösade hon på honom sina omsorger och sina karesser, förgäfves sökte hon hos honom återuppväcka den passion, han förr hyst för henne.