Dagens Nyheter – 13 februari 1868, sida 3

aktig, då han gjorde påhelsning i herr VAstis loge, kunna vi nu, sedan vi blifvit riktigt lugna igen, ieke förneka för oss sjelfva att vi gjort oss skyldiga till en oförsigtighet. — Huru då? — Octave utmanade chevaliern, innan han gjort sig underrättad om hans namn. — Apropos, yttrade en person i sällskapet, huru sköter ni er pistol? — Jag vet icke. — Huru! vet ni det icke? — Nej, jag har aldrig pröfvat hvad jag duger till i den vägen. — Åh, tusan! men då... — Då är chevalier VAsti redan att anse som en död man, inföll herr de Verne; jag kärner det på mina fingerspetsar. Så ofta jag dagen före en duell kännt en viss klåda i venstra handen, har jag alltid dödat min man. Jag är vidskeplig, jag, skall jag säga. Efter operans slut for herr de Verne hem till sig jemte den person, som vi kallat rådgifvaren och som skulle ligga hos honom öfver natten och blifva hans sekundant. Innan herrarne lade sig, gaf Octave befallning om att hang droska skulle vara förspänd klockan sex följande morgon. Vid denna timma var herr de Verne i fårten och klädde sig mycket omsorgsfullt. Han knäppte ihop sin rock ända till hakan, på det att skjortvecken, klockkedjan och för öfrigt allt som kunde vägleda motståndarens kula, måtte vara doldt. Derefter tog han plats i vagnen, hvisslande på en aria ur Cenerentola, under det att hans sekundant noga undersökte pistolerna. i Octaves engelska häst tillryggalade på tjugu minuter det afstånd som skiljde Victoiregatan från Boulogne-skogen, och herr de Verne an-: kom också först till mötesplatsen. — Min vän, sade då rådgifvaren till honom,