Dagens Nyheter – 13 februari 1868, sida 2

— Nåväl, jag kan berätta att Gontran tänker ändra sina vanor. Jag har nu i tre dagar haft i min tjenst Leonas f. d. betjent, och af honom har jag förnummit att de båda älskandes smekmånad är totalt slut... — Anfäkta! utropade den som inledt samtalet, se der, min vän, ett ypperligt tillfälle att på en gång få dig en älskarinna och en duell på halsen. — Det kan så tyckas, svarade Octave lugnt. Men hvem är då denna Leona? — Vet icke. ! — ÅÄhjo, men några upplysningar kan ni väl lemna om henne. — Hon är tjugusex år gammal, brunett som en andalusiska, qvick och bitande som en liten prenumeranthungrig tidning, hjertlös som en marmorstod, gåtfull som antikens sfinx. — Godt! sade herr de Verne, jag älskar henne redan med passion. oo — Men, invände en ibland bröderna, Leona är ännu icke skiljd från Gontran de Lacy. — Nå, så enleverar man henue! utropade helt naivt den lefnadsglade de Verne. — Bravo! skrek man rundtomkring bordet, bravo, de Verne! — Mina herrar, återtog det unga lejonet, jag skaffade mig i går en loge på italienska operan; hvem af er vill göra mig sällskap dit? — Jag, jag, svarade flere röster. — Nå så kom då! yttrade Octave. Nu begaf han sig till italienska operan, åtföljd ar fyra dryckesbröder, hvaribland befann sig den som tillstyrkt honom att taga Leona till älskarinna samt att med det första duellera på pistol. En utaf dessa primadonnor, med hvilka Italien i så rikt mått förser Frankrikes hufvudstad, hade denna dag lockat en talrik och förnäm publik till teatern.