Dagens Nyheter – 12 februari 1868, sida 3

emellertid icke, och jag har nu sagt allt hvad jag kan och bör säga. — Jag har hört nog, herr öfverste, yttrade den hederlige Octave de Verne. Det återstår mig endast att sörja öfver den blodiga affären med kaptenen. Och löjtnanten steg upp, tog afsked af öfversten samt gick sin väg, nöjd med den förklaring han erhållit. Knappt hade ljudet af herr de Vernes droska bortdött, förrän ölversten fattade pennan och skref till herr VAsti följande bref: Min bäste chevalier. Den narren Hector Lemblin, åt hvilken jag uppdrog att expediera den lille de Verne, har låtit sig besegras. Han är icke död, men lefver, så att säga, med litet lif, hvadan han icke på länge lär kunna vara att påräkna. Jag finner mig derföre nödsakad att störa er midt i er smekmånad, anbefallande er den vackre löjtnanten, som för närvarande är i Paris och alldeles nyss lemnade min bostad. Hvarken jag eller Mort-Dieu eller Emanuel, hvilken nu som bäst funderar på att gifta sig med baronessan, kunna duellera med honom. Gontran och ni äro de enda åt hvilka denna affär kunna anförtros. Men som ni vet blir Gontran allt mer och mer försagd; och dessutom har han ju redan uträttat två storverk: han har dödat generalen och enleverat er hustru. Det tillstånd af djup nedslagenhet, hvari detta sistnämnda äfventyr försatt honom, gör honom högst olämplig för det nu ifrågavarande ändamålet, och dessutom kan jag icke just med anledning deraf gerna vända mig till honom. Kom derföre hit, min vän, lemna Portes och er unga hustru, föregif att ni skall köpa några nya hästar eller bevista en gammal väns bröllop... Men glöm icke att jag väntar er inom förloppet af fyratioåtta timmar efter mottagandet af detta bref,