Dagens Nyheter – 12 februari 1868, sida 2

— Dåre, mumlade han derefter, då herr de Verne lemnade rummet, du besparar mig sålunda besväret att skrifva till öfversten och går att sjelf underteckna din dödsdom... Om jag dör, skall jag åtminstone dö hämnad... Du skall ej öfverlefva mig! Vid denna tanke krusades kaptenens läppar af ett djefvulskt löje, och han frågade sig sjelf, hvilken af hans kamrater inom det Hemliga Förbundet skulle få på sin lott att förpassa löjtnanten till evigheten. XXIX. Emellertid lemnade herr Octave de Verne Algerien. Han följde med ett fartyg till Marseille, och derifrån färdades han i postdiligens till Paris. Anländ dit, infann han sig, trogen sitt gifna löfte, i öfverste Leons bostad vid Helder-gatan. Då löjtnantens kort lemnades åt öfversten, satt denne insvept i en dyrbar nattrock framför eldbrasan, rökande en Havanna-cigarr, efter att ha intagit en delikat frukost. Herr Leon erfor en sådan häpnad, som måste bemäktiga sig en person, hvilken ser en afgrund plötsligen öppnas framför sina fötter. — Vid denna tid, hade han tänkt tio minuter förut, bör det vara slut med den stackars herr de Verne, och det blir alltså nödvändigt för baronessan de Mort-Dieu att se sig om efter en annan arfvinge. Och nu kom man och lemnade honom ett kort, på hvilket just den persons namn, som han ansåg vara död, stod att läsa. Tillika anmälde betjenten att den som lemnat kortet bad att blifva insläppt. Således måste han ännu lefva... och kapten Lemblin hafva stupat! Detta var ganska antagligt, och öfversten