Dagens Nyheter – 12 februari 1868, sida 2

den besegrade och göra sig underrättad om hans tillstånd. I denna afsigt begaf han sig derföre till Hector Lemblin. Kaptenen sväfvade ännu mellan lif och död. Vid åsynen af Octave de Verne fattades han af ett häftigt hämndbegär. — Min herre, sade han till honom med matt stämma, i det han med en blick bad honom luta sig ned öfver sängen, liksom om han velat anförtro honom en hemlighet, min herre, ni har haft rätt... jag har deserterat och det var verkligen jag, med hvilken ni på Viviennegatan sammanträffade. Löjtnanten betraktade Hector, förvånad öfver denna bekännelse. — Emellertid, återtog den sårade, vill jag ej dö med den tanken att ni tror mig vara en feg usling. Jag har deserterat för att lyda en så befallande... så helig pligt... Vänta, min herre, fortfor Hector Lemblin, fattande sin motståndares hand, ni skall ej vägra att fullgöra en döendes sista vilja? — Tala, min herre, jag hör er. — Ni reser till Paris? — Ja, svarade löjtnanten. — Lofva mig, svär mig att ni vid er ankomst till Paris uppsöker öfverste Leon, min vän, en officer som tagit afsked. — Jag lofvar er det, min herre. — Ni skall för honom omtala vår duell, ni skall säga honom att jag uppmanat er hos honom begära upplysningar angående mitt uppförande. Ni skall då erfara, om jag, oaktadt min desertering, har förtjenat att... — Jag skall uppfylla er önskan, min herre, sade Octave. — Svär ni mig det? — Ja, jag svär er det. Den unge mannen räckte kaptenen sin hand, hvilken denne konvulsiviskt tryckte.