Dagens Nyheter – 12 februari 1868, sida 2

Dessa ord ökade ännu mer kaptenens förbittring. De Verne ensam kände hans hemlighet; derför måste denne dö. De begge motståndarne angrepo hvarandra ursinnigt; båda voro de mästare i konsten att sköta värjan; men den ene bibehöll sin kallblodighet, under det att den andre lät sig hänföras af vreden. Striden var kort. Glömmande all försigtighet, lät Hector Lemblin sina utfall följa allt tätare på hvarandra; de Verne deremot parerade och tycktes icke vara det minsta ifrig att anfalla motståndaren. Vid ett tillfälle ryggade han till och med tillbaka några steg. — Fege stackare! utropade kaptenen, du viker! — Ja, svarade löjtnanten, för att få desto bättre ansatts. I ett ögonblick, då Hector Lemblin blottade sig, sträckte herr de Verne ut armen och genomborrade med en kraftig stöt kaptenens bröst. Med ett skri sjönk Hector Lemblin till marken. — På min ära, mumlade löjtnanten, jag tror att mannen är död. — Sten död! utropade posten, som ifrån muren med spänd uppmärksamhet bevittnat striden. Herr Octave de Verne och soldaten bedrogo sig. Kirurgen, som genast blef tillkallad, förklarade att kaptenen skulle kunna komma sig, men att han under flera månader måste intaga sängen. Tre dagar efter denna duell anhöll Octave de Verne, hvilken sedan länge varit trött vid tjenstgöringen, om sitt afsked och återvände till Frankrike. Före sin hemresa ansåg han sig likväl böra iakttaga en för riddersmän gällande lag, som bjuder segraren i en äuell att infinna sig hos