Dagens Nyheter – 12 februari 1868, sida 2

DET HEMLIGA FÖRBUNDET vå VICOMTE PONSON DU TERRKRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) Kapten Lemblin tillbragte en högst orolig natt. Löjtnant de Vernes ord hade i en viss mån minskat förtroendet till berättelsen om hans fångenskap, och för kaptenen var detta tvifvel detsamma som vanheder. Det var derföre nödvändigt att han till hvad pris som helst dödade denne man, icke blott för att utföra förbundets befallning, utan ännu mer för att förstumma detta sorgliga vittne till hans desertering. Vreden är i fråga om dueller en dålig rådgifvare. Då morgonen randades, var Hector Lemblin ett rof för en häftig feber; under natten hade han ej fått en blund i sina ögon. Sedan han i största hast klädt sig, gick han att uppsöka den officer, som skulle blifva hans sekundant, hvarefter de begåfvo sig ut till mötesplatsen. Löjtnant Octave de Verne och hans sekundant befunno sig redan der. De Verne var likaså lugn som hans motståndare upprörd. Sedan de med en hatfull blick helsat hvarandra, kastade de genast af sig rockarne. — Det är ju öfverenskommet, sade Hector helt lågt då han intog sin plats, att vi kämpa på lif och död, eller hur? — Nuturligtvis! svarade Octave de Verne; gör ert bästa, ty endast derigenom kan ni röja ur vägen det sista vittnet till er vanära. Den soldat, som då ni flydde, red vid er sida, stupade i sista slagtningen, träffad af en kanonkula,