Dagens Nyheter – 11 februari 1868, sida 3

rande i detta celcbra mål är en grefvinna d Alteyrac och svarande lord Willoughby I Eresby, ärftlig öfverstekammarherre i England. År 1847 var grefvinnan d Alteyra hustru till en fransk offi; cerafhögrang och med höga förbindelser. Hennes man var på resor, hon formerade bekantskap med svaranden, och 1849 öfvergaf hon sin man, hvilken påyrkade och erhöll skiljsmessa 1852,och kom till England för att lefva tillsammans medlord Willoughbyd Eresby såsom hans hustru.Det unga paret företog sedan en resa till Tyskland och Schweitz. Återkommen till London, mottog grefvinnan besök af fiera af lordens slägtingar och lefde många år lyckligt tillsammans med honom. TIon skötte honom med uppofirande ömhet under en lång sjukdom, och då han tillfrisknade, flyttade de från staden ut till Caen Lodge, Twickenhanm, som inköptes så godt som för hennes penningar och möblerades på hennes bekostnad. De hade en dotter, numera gift, som fick uppväxa i okunnighet om, att hennes fader och moder icke varo man och hustru. Fill år 1864, då grefvinnan reste öfver till Paris för att hemta sin dotter till London, hade inga pämnvärda misshilligheter förekommit mellan henne och lord Willoughby, med undantag af de som uppstått i följd af den ädle lordens syndiga böjelse för grefvinnans kammarjungfru. Men då grefvinnan återkom från London underrättades hon af ett ombud från lord Willoughby, atthon måste afflytta från Caen Lodge, hvilket hon hittills ansett såsom sin egendom. Hon vägrade detta och fick då besök af en vän till lorden, hvilken öppnade underhandlingar om en skiljsmessa på det vilkor, att grefvinnan skulle få en årlig lifränta på 1,200 pd st. (21,000 rdr) och 4,000 pd st. (70,000 rdr) kontant. Dessutom skulle ett anständigt underhåll anslås åt dottern. Dessa vilkor ansågos antagliga (det är att märka, det lord Wäilloughbys årliga inkomster uppgå till 12 å 13 millioner rdr rmt) och grefvinnan lemnade Caen Lodge, då endast medtagande sina gångkläder och något husgeråd. Sina öfriga dyrbarare tillhörigheter lät hon nedpacka, för att scdermera låta afhemta dem. Vi eriara att all lösegendom och till större delen det ställe de bebodde, Caen Lodge, var hennes såsom inköpt för hennes pengar. Detta lades redan vid första förhöret i dagen. Sedan grefvinnan rest, lät emellertid lorden på offentlig auktion försälja hela lösöreboet, och denna auktion inbringade 8,000 pund sterling (140,000 rdr)? Denna summa fann emellertid lorden för godt att stoppa i sin egen ficka, och af det utlofvade underhållet fick grefvinnan endast mottaga 300 p:d sterling (5,200 rdr). Ifter sin återkomst från Paris fick hon oj se lord Willoughby och hennes kammarjungfru infördes snart derefter såsom fru på Caen Lodge. I stämningen yrkades att de genom försäljningen af lösörena influtna penningarne skulle återbäras. Nyckeln till lord Willoughbys skamliga uppförande mot den qvinna, som under femton år varit hans maka inför Gud och verlden — ty det är att märka, det såväl lordens slägtingar, som hans umgänge inom den högre societeten behandlat och erkändt henne såsom fru Willoughby — får sökas deruti, att den förmögenhet, han 1864 ärfde efter sin far, endast på det vilkor öfvergick i hans hand, att han skulle skilja sig från grefvinnan — så föreskref fadrens testamente. Efter första förhörets slut anmärkte domstolens ordförande, att denna sak bättre lämpade sig för att underställas en heders-domstols afgörande, och båda parternas advokater tycktes vara af samma åsigt. Grefvinnans advokat öfverlemnade till domstolen en uppgift på de förlikningsvilkor, på hvilka hans klient kunde vara hugad att ingå, men som lorden icke var i staden, måste målet uppskjutas på några dagar. Då målet vid nästa rättegångsdag förekom, ingingo parterna på att öfverlemna dess afgörande till en hedersdomstol, enligt hvad sednaste underrättelser gilfva vid handen.