Dagens Nyheter – 11 februari 1868, sida 3

Hvarjehanda nyheter. En ny Lasse-Naja. Från Norra Helsiogland omtalas följande roliga tjufhistorier: Under sistlidne höst började egaren till ett i en elf utstäldt ålkar misstänka, på grund af minskad fångst, att ålarne på något hemlighetsfullt sätt praktiserades ur sin våta kammare. Vid anställd granskning af förhållandet befanns att märlan till låset för ålkistan hade blifvit uppbruten. Aha, tänkte egaren, jag skall fånga fiskaren. Han tager med sig en af dessa sliogrande pjeser, som öfverklädda med svart skion befinnas kängande i stallar och hafva syskontycke med en lång mörk ål, och lägger sig på lur under pätterna i närheten af ålkistan. Under tredje nattens djupaste mörker kommer ock en fizur till stället, uppbryter med yxa låset, kastar at gig kläderna och kryper naken ned bland ålarne. Skönt! Räfven är fångad. Egaren skyndar till, slår igen luckan till ålkaret, men öppnar — damluckan. Åltjufren, som ej kan motstå den strida forasen, kastas omkull bland de omkring hans kropp slingrande ålarne, och i en ganika oangenäm belägenhet börjar han skrika på pardon. Luckan öppnas och arbetande sig med händer och fötter våg upp genom Öppniogen, får han öfver hufvudet på Big en fiskhåf, som genom en stark arm höll den ångestfulle fisktjufven freamstupa med halfva kroppen, uuder det å dess andra halfva det för ändamålet medförda tillbygget utförde en munter dans. Tiilfrågad, om han ville hafva mera färsk ål, afga! den på bar gerning gripne inbrottatjufven botfärdiga försäkringar om att hädanefter afstå från slik ålfånget, — och släpptes, botad, zom man skulle tro, för den olyckliga verkan af sin tjuforgan. Men hvad händer? Hörgten kom. Man hade lite hvarstädes fållat in sina svin, och ex vackar morgon möter samme fiskegare vid öppnandet af sin förstugudörr hufvudet af sin yppersta galt uppstäldt på förstugutrappan. Hela galten för öfrigt var försvunnen. Hvem tjufven och den svinaktiga starprättaren varit, var icke svårt att anz; men bevisen? — omöjliga att finna, och detta, ehuru han vid denna bedrift omöjligen kunnat vara ensam. Icke nog härmed. Vintern kom med sin första snö. I granngården skedda en natt en inbrottsstöld. Vid granskning af de i gnön synliga fjäten efter tjufvens fötter, tyckte man sig tydligen spåra grannens, den otvannämde fiskegarens, hvilka bade den lätt igenkänliga egenskapen att vara ovanligt stora, och hans galoscher passade precis till spårena i snön. Lyckligtvis var hans person öfver alla misstankar; men det upptäcktes snart, att tjufven hade beredt sig väg under natten i förstugan till hans hua och der tillgripit ett par galorcher, dem ban ställt tilbaka efter begagnandet vid sitt dåd, för att kasta misstanke om inbrottastölden på deras egare. Hämdens mått tycktes ändå icke vara fyldt till brädden. Ena natt väcktes flickorna i buset af en ovanlig orolighet i ladugården, tillkännagifvande sig genom kreaturens råmande. Ladugårdspigan skyndar ut på gården, der hon finner sin kärasto ko3sa ståndande så stilla och förlägen, — klädd i stöflor. Tjufvarne, som tagit till flykten, hade på detta sätt utrustat kon, för att unvdanrödja alla spår för efterspaniogar. De fyra stöflarna blefvo emellertid den raska pigans byte. En märklig rättegåns. föga hedrande för svarandeparten, pågår för närvarande inför högsta domstolen i London, Kä