Dagens Nyheter – 11 februari 1868, sida 2

Mannens uniform var sliten, och hans panna betäcktes af en röd ylleturban. Tlan hade synbarligen under flera dagar vandrat öfver den brännheta sanden med bara fötter; ty dessa voro blodiga och sargade. Ett sjukligt utseende, ett insjunket och feberaktigt lågande öga samt ett vanvårdadt skägg bidrogo till att göra denne man oigenkännelig, som, fyra månader förut, varit en af armåns ståtligaste officerare. Mannen styrde sina steg till det improviserade qvarter, der de atrikanska jägarne hade sin kasern och frågade posten: — Känner du då icke igen mig? — Nej... herr officer, svarade soldaten, hvilken af mannens trasiga uniform gissade att han innehade denna grad. — Jag är kapten Lemblin, svarade han. — Kapten Lemblin! utropade jägaren förvånad, ni! — Jag sjelf. — Omöjligt! — Hvarför då? — Emedan han är död. — Och åter uppstånden, svarade officern, stigande öfver kaserntröskeln. Några af officerarne sysselsatte sig med att på kaserngården kommendera en mindre trupp. Kaptenen gick till dem, framställde samma fråga som nyss, och slutligen blef han igenkänd. Man erinrar sig de rykten om desertering, hvilka kommit i omlopp med anledning af kaptenens plötsliga försvinnande. När man emellertid såg honom återvända, höljd i trasor och med ansigtet vanstäldt af fångenskapens lidanden, lade sig genast misstankarne och desertören emottogs såsom en vapenbroder, hvilken länge setat fången och först nu, efter underverk af energi och kallblodighet, lyckats undkomma. Kaptenen hade i beredskap cen lögn, hvilken