Dagens Nyheter – 11 februari 1868, sida 1

DET HEMLIGA FÖRBUNDET AR VICOMTE PONSON DU TEREBAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Ni bedrager er, min fru, svarade baronen, med ett egendomligt uttryck af förtviflan i sin röst; jag har ingen son. Visserligen finnes det en man, som kallas chevalier de Mort-Dieu, och som efter min död skall komma att bära barontiteln; en man som verlden anser för att vara min son... — Nå väl, än vidare? sade baronessan orolig. — Nå väl, bar ni då icke anat, min fru, att vanäran en dag utbredt sina svarta vingar öfver mitt tak; att denna qvinna, på hvilkens kärlek jag trodde, bedrog mig; att denna vagga, öfver hvilken jag med en faders hela ömhet lutade mig, inneslöt frukten af ett brott och att jag i tjugu år lefvat tillsammans med denna äreförgätna hustru och denna oäkta son? Hvad jag lidit, kan icke genom något menskligt språk tolkas; ingen skulle kunna säga huru oändligt mycket det kostat på mig att låta denna qvinna och detta barn lefva... men ändtligen dog hon, och hennes son lemnade mitt hus. Då andades jag åter såsom en oskyldig person, hvilken genom ett misstag blifvit dömd att en längre tid vistas tillsammans med en grof brottsling, och som omsider ser sig befriad från detta ohyggliga sällskap. Jag kände mig så lätt om hjertat, då jag var ensam, och jag tog ynglingens utsväfvande lefnadssätt till förevändning för att förvisa honom ur mitt hus för alltid. Jag har gifvit honom hans mors förmögenhet, hvilken redan är till trefjerdedelar förslösad, men hvad min egen angår, som jag genom Restaurationen återfick, och som genom flera arf sedan dess