Dagens Nyheter – 11 februari 1868, sida 1

någon in att bestrida er namnet Flars-Montgory, hvilket ju var föremålet för er ärelystnad. — Ni har rätt, min käre öfverste, svarade advokaten, som långt för detta tröstat sig öfver sin fosterfaders död; jag är er och sällskapet oändligt förbunden. — Ja, det är godt och väl, svarade öfversten torrt, men nu är ni också skyldig mig och sällskapet edra tjenster. — Hvad fördrar man af mig? Jag är beredd att lyda. — Ni måste gifta er. — Hvad behagas? utbrast Emanuel. Vargod och förklaraer litet tydligare. — Ni måste gifta er med en qvinna utan förmögenhet, sedan ni först uppväckt hennes kärlek, hvilket, då pi är en ganska vacker ung man, ej bör blifva svårt. — Såå! utan förmögenhet... Men jag har trehundra tusen francs i ränta, jag. . — Ännu ett skäl till att ej se på hemgiften. Men när jag säger: utan förmögenhet, så bedrar jag er. Er tillkommande hustru är mycket rik; men hennes förmögenhet är stulen och hon måste derföre afstå ifrån densamma. Emanuel betraktade förvånad öfversten. — Denna qvinna, fortfor den sednare kallt, är fru de Mort-Dieu, vår värds styfmor. Hon är något öfver trettio år, skön och dygdig, och hennes enda fel är att hon hyser en blind ömhet för sin systerson, från hvilken vi vid första lägliga tillfälle skola befria henne. Ni förstår, baron? — Ja, svarade baronen. — Sålunda är jag, inföll advokaten, oåterkalleligen dömd? : — Ni har ju också dömt generalen. — Men... — Min vän, svarade öfversten i gäckande ton