Dagens Nyheter – 11 februari 1868, sida 1

blifvit förökad, skall den aldrig komma honom till godo. Fru de Mort-Dieu åhörde sin mans tal med sänkt panna och ögonen fyllda af tårar. Hon insåg nu hvad denne man — som, ehuru omgifven af en maka och ett barn, likväl saknat både en makas och ett barns kärlek — måste ha lidit; men hvad hon icke lyckats fatta, det var huru han kommit att tänka på att göra Octave de Verne till sin arfvinge. . — Men, frågade hon honom, har ni då inga närmare slägtingar än min systerson? — Hör mig vidare, min fru, återtog baronen, och ni skall lära känna allt. De Verne var fortfarande min vän, och Malvina, hvilken jag så högt älskat, hade för mig blifvit en syster. Vi lefde tillsammans i Paris och träffades alla dagar. När den åskvigg, som krossade min lefnads lycka, träffade mig, tröstade mig dessa ädla menniskor. De ensamma hafva vetat min vanära och afhållit mig ifrån att bära brottslig hand på mig sjelf. Nåväl, under fem år lefde de tillsammans utan att den Jjufva föräldralyckan blef dem förunnad... En afton besökte jag dem. Under min kappa bar jag ett nyfödt barn, hvilket jag latle i Malvinas knä, sägande: — Himlen har ej beskärt er någon son, min syster, se här har ni en. Upptag honom såsom ert barn, ty han tillhör mig. Denne gosse — ni gissar det, Aurelie — hade jag affordrat naturen, eftersom lagen förvägrade mig den glädjen att ega en afkomling; derefter tog jag honom ifrån modren, som aldrig kunde skänka honom ett namn, bar honom till er syster samt bad henne gifva den nyfödde sitt namu. Er syster mottog honom, och efter sin återkomst från en resa i Italien erkände de begge makarna, mina kära vänner, mitt barn såsom sitt och kallade det Octave de Verne. Förstår ni nu?