Dagens Nyheter – 10 februari 1868, sida 3

Mort-Dieu, följde Direktoriets mildare regime, och åtskilliga landsflyktige, som längtade tillbaka till sitt fosterland, började i hemlighet återvända till Frankrike. Er far, herr de Verne och jag befunno oss bland deras antal. Er far, chevalier de Kergas, hade fem barn, fyra döttrar och en son när han återkom till fäderneslandet, och likasom jag och de flesta bland oss, var han fattig; ty all vår egendom hade blifvit konfiskerad och försåld... Herr de Verne var lyckligare än vi andra. En trogen och redbar inspektor hade nemligen under hans bortovaro inköpt alla Hans gods, för att återställa dem åt sin herre, så snart de politiska förhållandena sådant tilläte. Denne inspektor hade emellertid, för att planen skulle lyckas, spelat rolen af en ifrig republikan och dymedelst vunnit förtroende hos den republikanska styrelsen... Herr de Verne och jag voro tjugofem år gamla, er far hade uppnått en ålder af fyrtio år. Ni var ännu icke född; men redan hade er äldsta syster Malvina fyllt sitt sextonde år. Ni vet huru skön hon var. Jag blef kär i henne, och jag ämnade begära hennes hand, då jag märkte att de Verne äfvenledes älskade henne. De Verne var rik och jag fattig, tillika var han så vacker, så behaglig, så qvick, att en flicka icke gerna kunde finna något att anmärka mot honom. Jag insåg att han skulle skapa Malvinas lycka, och jag började med all makt strida mot min passion. De Verne gifte sig med Malvina. Ni vet, om sällhet varit henne beskärd, men hvad ni icke vet, mitt barn, det är attjag bar tagit er till min maka, endast derföre att ni var moster till denne Octave de Verne, som tjonar i Afrika. — Hvad menar ni? frågade baronessan, hvilkens förvåning nu stigit till sin höjd. — Hör mig. Under några månader trodde jag att jag skulle dö afförtviflan öfver förlusten