Dagens Nyheter – 10 februari 1868, sida 3

besittning af förträffliga egenskaper och utmärkt skönhet. Det skulle omöjligen kunna hända, tänkte jag, att en med sådana företräden utrustad qvinna skulle förblilva ogift... Det var mitt hopp att ni hos en annan man skulle finna hvad ni saknat hos mig... , — I himlens namn, tala icko så! utropade frun. Hvilken högre lycka kan jag väl eftersträfva än det ljufva medvetandet att jag i någon mån förmår hjelpa, gagna och glädja er? Jag är nöjd, blott jag får vara hos er... länge, länge!... Ack! tillade hon, i det hon lindade sin alabasterhvita arm omkring sin gamle makes hals, ännu mycket, mycket länge skola vi lefva tillsammans, min vän, ty jag skall sköta er så väl... jag skall vara så uppmärksam... En tår frambröt ur herr de Mort-Dieus öga. — Ni är en engel, sade han. — Jag älskar er, svarade hon. — Nåväl, återtog han, hör mig... Hon räckte honom sina båda händer, hvilka han ömt kysste. — Kära barn, sade han, ni vet icke att mitt hjerta, långt innan jag blef gift med er, klappade för er äldsta syster... — Min syster! utropade baronessan förvånad. — Ja, er syster, numera aflidna fru de Verne, hvilkens ende son är officer i vår afrikanska armå. Och då fru de Mort-Dieu fortfor att se på sin man med en blick af öfverraskning och undran, yttrade han: — OQO! låt mig berätta er denna sällsamma historia, Aur6lie; ni skall deraf finna huru kär ni sjelf var mig, äfven innan jag ännu hade rättighet att erbjuda er mitt namn, Baronessan Jyssnade med denna starka nyfikenhet, som tyckes kunna vakna endast hos fruntimmer. . — Efter Skräckregeringen, fortfor herr de