af Malvina; men sedan förde slumpen i min väg en af dessa qvinnor, som utöfva ett olycksbringande och sataniskt inflytande öfver de män, hvilka med dem blifva förenade. Denna qvinna var min första hustru, fru de Mort-Dieu, med hvilken jag trädde i äktenskap två år efter Maivinas giftermål, och för hvilken jag fattade den mest våldsamma, lidelsefulla kärlek. Jag älskade henne till den grad att jag nästan gladdes öfver att hafva afstått ifrån Malvina. Herr de Mort-Dieu förde handen öfver sin bleka och fårade panna, såsom sökte han förjaga en förfärlig syn, hvilken tedde sig för hans själs öga. — Ack! utbrast han, min lycka liknade under tvenue år de utvaldas salighet... Fru de MortDieu födde en son, och då jag gick mellan denna qvinna och barnets vagga, trodde jag mig vara den sällaste bland dödlige... Baronen gjordev ett tvärt afbrott i sitt tal; derefter steg han upp och begaf sig till en chiffonier, ur hvilken han framtog ett stort omsorgsfullt försegladt paket. — 50 här, sade han, då han återkom till sin maka, se här mitt testamante. Genom detta testamente gör jag er till arftagerska af hela min förmögenhet, men förbinder er på samma gång att i er tur testamentera denna förmögenhet till Octave de Verne, löjtnant vid afrikanska jägarekåren, samt att under er lifstid lemna honom ett årligt understöd af tolftusen francs. Se der, hvarföro jag gift mig med er, Aurelie. Fru de Mort-Dieu uppgaf ett rop. — Men är ni då från era sinnen? utbrast hon; ni har ju en son, som bär ert namn och som är er laglige arfvinge. (Forts.)