Dagens Nyheter – 10 februari 1868, sida 2

ha kommit underfund med det hans ungdomlighet och starka helsa endast voro skenbara, samt upptäckt å hans panna några af dessa djupa fåror, som lifvets stormar åstadkomma, outplånliga fåror, öfver hvilka man gerna sökte en förklaring i den dystra blicken, ur hvilken då och då en blixt af dämpad vrede framsköt. En läkare skulle icke ha ansett herr de MortDieu ha många månader qvar att lefva, utan tvärtom, genom en undersökning af hans helsotillstånd kommit till den slutsatsen att han snart skulle dö stilla och utan någon våldsam dödskamp, såsom lågan i er lampa slocknar, då hon icke längre har någon näring. En afton i december månad satt baron de Mort-Dieu framför eldstaden i salongen. Hans ögon voro fästade på den sprakande brasan, hans hufvud var lutadt öfver bröstet och han var tyst och grubblande, såsom personer hvilka i minnet genomlefva det förflutna och dervid finna huru mycket de hafva att ångra. Ett par steg från honom hade baronessan tagit plats. Hon var sysselsatt med ett tapisseriarbete och kastade på honom förstulna blickar, i hvilka ömhet och smärta uttryckte sig. Fru de Mort-Dieu var knappt trettio år gammal. Hon hade blåa ögon, hennes hår var svart som en korps vinge, och på hennes röda läppar sväfvado ett melankoliskt och förtjusande leende. I hennes fina, utmärkt välbildade anletsdrag:afspeglade sig en sällsam blandning af manlig kraft och qvinlig mildhet. Fru de Mort-Dieu var en af dessa ädla qvinnor med stark vilja och mod, hvilka synes vara födda för att utföra ett särskildt värf här på jorden och som gå att uppfylla sitt kall utan att tveka eller blekna. Hon var femte dottren till en. fattig bretagnisk adelsman och hade blifvit gift med herr de Mort-Dieu, då denne redan hunnit ganska långt i ålder. Måhända