Dagens Nyheter – 10 februari 1868, sida 2

hade denna förening å hennes familjs sida varit föremål för en af dessa spekulationer, som äfven folk af ton nu för tiden göra, utan att rodna; men hvad henne sjelf beträffar, hade hon af en hemlighetsfull, otörklarlig kraft, en viss sympati känt sig dragen till denne dystre, fyrtiosex-årige man, hvilkens lif syntes ha varit upprördt af de häftigaste stormar. Baronessan hade gift sig med sin man af hängifvenhet — så mycken poesi i lynnet och ädelhet i karakteren finner man ofta just hos Bretagnes döttrar. Hon hade nu sammanlefvat i tio år med denne gubbe, som bestormades af hemliga qval, och under dessa tio år hade hon egnat sig helt och hållet åt honom. Hennes enda uppgift hade varit att genom ständig uppmärksamhet och ett kärleksfullt bemötande åtminstone i någon mån skingra hans sorger. För hans skull hade hon samtyckt till att lefva på landet, utan att på långa tider ha någon annan i sällskap än honom sjelf, honom, som ibland på hela timmar icke yttrade ett ord... Och om herr de Mort-Dieu en liten del af vintern vistades i Paris, lät han sin maka under denna tid dväljas i ett otrefligt hotell vid Saint-Dominique-gatan, der sällan någon kom på besök. Aldrig gafs en bal eller en fest i denna boning. Fru de Mort-Dieu beklagade sig emellertid icke häröfver; hon uppoffrade gerna alla sina egna böjelser för sin mans skull och ehuru hon naturligtvis skulle ha velat föra ett helt annat lif, hördes hon dock aldrig knota. Baronen, Som länge suttit försjunken i tankar framför eldbrasan, lyftade plötsligen upp sitt hufvud och såg på sin hustru. — Aurelie, sade han, kom och sätt er här bredvid mig... Jag vill språka med er. Hon steg genast upp, flyttade sin stol intill den fåtölj, i hvilken han satt, sträckte fram gina