Dagens Nyheter – 8 februari 1868, sida 2

som det tillkommer att utkräfva on blodig hämnd af den samvetslöse bofven. Och herr VAsti antog en krigisk hållning. Hans anlete uttryckte den lifligaste förtrytelse, så att alla menniskor blefvo öfvertygade om att ingen kunde mera än han harmas öfver hvad som händt. Men cen ny person hade emellertid visat sig i rummet, och denne person — i stället för att skratta efter sin vana — såg tankfull och undrande ut. Det var fånen Nicon. Han tycktes leta i sitt minne, för att finna lösningen till den händelsernas gåta, som han bevittnade, utan att fatta. Han kastade ögonen omkring sig, och i dem lästes tydligen en fråga till de närvarande. Derefter blickade han på herr de Montgorys döda kropp, och då måste ett minne ha vaknat hos honom, ty han utbrast plötsligen: — Ahal se prinsessans älskare är död... Prinsessan har farit sin väg hon. Och då man just icke egnade någon uppmärksamhet åt fånens ord, tillade han: — Men jag vet kvar hon är... — Vet du det? utropade herr VAsti. Låt oss då gesast stiga till bäst, min onkel... Til SA 28... dI går... i natt, fortfor Nicou, i det an samtade sina hkågkomster, lemnade de pärov... Hon är i galerslafvens koja. rl af fasa uppstod, när denna sista uppKom! kom! tillade fånen. Jag skall visa igen. Till Läst, onkel, till häst! upprepade chevallen,