Dagens Nyheter – 8 februari 1868, sida 1

i pannan ställde, ögonen vändes långsamt i sina hålor och blefvo hastigt orörliga, markisen tog ett steg bakut, utsträckte armarne, uppgaf ett doft, skri samt föll derefter till golfvet. Herr markisen de Flars-Montgory, den siste af en ädel ätt, var träffad af slag och död... död i närvaro af sin gamle vän, hvilkens dotter han älskat, och som sjelf i detta ögonblick liknade en af dessa dystra bilder, hvilka i forntiden voro uppställda utanför ingången till de underjordiska Gudarnes tempel. Under det man trängdes omkring markisen, hvilkens död varit så ögonblicklig att ingen ännu ville tro derpå, fattade herr dAsti baronens band och sade till honom: — Min onkel... min onkel... Gontran är ädel, Gontran är rik, Gontran är adelsman... Han skall gifta sig med Margareta, och, Gud varo tack och lof! vår ära skall blifva räddad! Men i detta ögonblick, och likasom hade ödet velat vederlägga chevalierens ord, öppnades en dörr, och en qvinna inträdde. Denna qvinna var helt och hållet svartklädd, blek och sorgsen, såsom man föreställer sig en öfvergifven hustru. Hon passerade den förvånade skaran af tjenare och liket samt gick direkte fram till herr de Pons. — Herr baron, sade hon, ett ord, ett uttaladt namn ha upplyst mig om allt. Er dotter har blifvit förförd, bortröfvad af markis Gontran de Lacy. Jag kommer för att blanda min sorg med er, jag kommer för att förena min hämnd med er! Hon förblef stående lutad och darrande inför baronen, som snart vann förtviflans styrka och utbrast: — Hvem är ni då, min fru, ni som talar om gemensam hämnd och gemensam sorg? — Min herre, genmälde den svartklädda damen med stadig och allvarsam röst, i det hon