för andra gången gömt sig och väntat... Några minuter sednare hade han sett Gontran återkomma bärande någonting hvitt i sina armar. Han hade äfven sett honom stiga till häst och aflägsna sig i stark galopp. Öeh då hade en stråle af förstånd upplyst den arme fånens hjerna. Han hade gissat allt, förstått allt... Och han hade velat ropa på hjelp, men han var icke i stånd att åstadkomma ett enda ljud — han hade velat springa efter röfvaren, men hans ben vägrade att lyda honom, oeh han stod orörlig, fastnaglad vid marken till följd af den starka sinnesrörelse, som bemäktigat sig honom. Sedan kom galenskapen tillbaka och då förlorade han medvetandet af hvad som nyss försiggått. Han gick då helt lugn framåt slottet barhufvad och sjungande sina besynnerliga visor. Han begaf sig till köket, der han fick äta sig mätt, men märkvärdigt nog var han icke derna gång, såsom vanligt, angelägen om att återvända till Chåtel-Censoir. Tan satt qvar i köket, till dess man nödgade honom att gå, och Nicou uppsökte då hundkojan, i hvilken han lade sig att sofyva bredvid hundarne. På morgonen var han frusen och ruskig, hvarför han, innan han företog den långa promenaden hem, satte sig på en afvisare utanför porten och grubblade öfver den föregående dagens händelser. Förmodligen erinrade han sig enleveringen, eftersom -han helsade chevaliern och herr de Montgory med detta melankoliska utrop: oo — Ingendera af dessa älskare skola få henne oo... Och icke heller jag... Banden enten förs öen ofria dienn Bananen