j Markisen spratt till. — Och, fortfor baronen, jag tyckte mig söka henne... och jag fann henne icke. Herr de Montgory ryste. Derefter hoppade han upp på hästen med ungdomlig otålighet. — Hå! tänkte herr VPAsti; det ser nästan ut som skulle den mycket förlöjligade tron på aningar ändå icke vara så alldeles ogrundad. De tre ryttarne satte af i galopp och anlände till Portes efter en knapp timmas ridt. Vid slottsporten såg herr de Pons fånen Nicou sitta med händerna fördjupade i det stora röda håret. Denna syn gjorde på baronen ett obehagligt intryck och bidrog till att öka hans nedslagenhet. Då fånen varseblef ryttarne, började han högljudt hånskratta och ropade: — Hå, hå! Se der prinsarne!.. Prinsessans fader och båda älskare... Se der ha vi dem! Men ingendera af dessa älskare skola få henne ... Nej visst inte! Härvid framtog fånen ur sin ficka en läderpung, hvari några slantar skramlade. — Och icke heller jag... tillade han i dyster ton, det är en annan... — Stackars fåne, mumlade herr de Montgory. — Han är dock icke så alldeles utan förstånd, som ni tror, anmärkte chevaliern. — Hvarför? — Emedan, genmälde herr VASsti skrattande, han har insett att man måste hafva penningar för att blifva gift med en qvinna, hon må tillhöra det lägre folket eller vara prinsessa. De passerade tiggaren och kastade i förbifarten några francs åt honom. För att förklara Nicous närvaro på Portes vid denna tidiga timma, måste man ihågkomma att han dagen förut hade följt Gontran ifrån det att denne lemnade vedhuggarens koja till dess han kom till parken. Der hade tiggaren