af den friska morgonvinden, under det han klädde sig. — Jag har haft en otäck dröm! mumlade han. Lyckligtvis, tillade han, tröstande sig sjelf, är Margareta lika god och förståndig som hon är vacker... och jag skall bli den lyckligaste bland äkta män. Som herr de Montgory skulle äta frukost tillsammans med sin trolofvade, nedlade han mycken omsorg på sin toalett. När han var i ordning — han bar denna dag jagtdrägt — begaf han sig ned på gården, der han träffade sina gäster, som redan voro färdiga att anträda återresan till Portes. Redan framfördes hästarne sadlade. Chevaliern, om hvilkens nattliga promenad ingen hade den ringaste aning, förklarade sig ha sofvit alldeles ypperligt och visade sig mycket liflig och glad. Baronen var nedstämd. — Hur mår pi, min onkel? frågade honom chevaliern i det ögonblick, då markisen utträdde på gården. — Jag vet icke hvaraf det kommer sig, svarade herr de Pons, men jag är så bedröfvad, så modfälld... det förefaller mig, som hotades jag af en stor olycka... Herr de Montgory helsado på sina båda gäster. Han hade hört baronens sista ord, och de hade funnit en stark genklang i hans egen själ, men han yttrade intet. — Ah! hvad är det der för griller? utbrast chevaliern i munter ton. Ni, min onkel, är ju den lyckligaste man i verlden och jag kan sannerligen icke begripa, hvilken olycka skulle kunna komma att träffa er. — Nå ja, låt oss icke tala derom, genmälde baronen. Vi stiga nu i stället till häst. Jag längtar till Portes... Jag vet icke... men jag har drömt om Margareta.