Dagens Nyheter – 6 februari 1868, sida 2

Herr de Lacy ville bespara Margareta det obehaget att nödgas rodna inför sådana usla menniskor. — Förlåt mig att jag fört er hit, men det är nödvändigt att vi dröja här till i morgon afton. Först i morgon natt kommer ett åkdon att vänta oss vid skogsbrynet, i hvilket vi skola färdas till Paris. Fröken de Pons betraktade med förvåning och häpnad det eländiga kyffe, i hvilket hon så plötsligt blifvit förflyttad från sin eleganta budoar. Men Gontran låg på knä framför henne, han bad henne vara Jugn och glad, dervid talaude ett glödande språk oeh seende på henne med en bliek, hvari den mest brinnande kärlek afspeglade sig. Och dessutom — var det icke redan för sent att återvända? — Margareta, sade slutligen Gontran, ni är en engel, och ni skall förblifva ren som en engel ända till dess vi, genom presterlig välsignelse, blifvit förenade för evigt. Anse mig såsom er bror. Och herr de Lacey lemnade den unga flickan. Han gick ut i ett slags förstuga och lade sig påklädd på en bänk. Vedhuggaren och hans a fingo söka mnattherberge, hvarhelst de ville. XXV. Under det fröken de Pons oeh hennes älskare voro gömda i vedhuggarens stuga och med den största oro afvaktade förloppet af det dygn, hvilket de voro nödsakade att der tillbringa, lågo baronen och chevaliern öfver natten på Montgory. Den förstnämnde, som var uttröttad