Dagens Nyheter – 6 februari 1868, sida 2

och hon förlorade medvetandet af hvad hon gjorde. Hon sprang, ledd af en hemlighetsfull dragningskraft, men utan att ha rigtigt klart för sig hvart hon ämnade sig. Plötsligen hördes ett rop af glädje, tvenne armar omslöto hennes lif oeh lyftade henne från marken. Hon kände ett hjerta klappa mot sitt... och Gontran bar henne såsom ett barn ur parken. Några ögonblick sednare satt han med sin älskarinna på hästryggen. Margareta tillslöt ögonen; hon trodde sig drömma en ljuf och förfärlig dröm... Herr de Lacy sporrade sin häst, hvilken, gnäggande af smärta, ilade framåt i galopp, medförande röfvaren och hans rof. Margareta hade afsvimmat. När hon återvann sansen, befunno de sig midt i skogen. Den behagliga nattluften uppfriskade henne, och Gontran hade sin arm sluten om hennes lif. Hästen galopperade fortfarande, likasom springaren i den tyska balladen, hvilke ubortförde Leonora och hennes älskare. Ett ljus lyste långt borta bland träden, och detta ljus tycktes vara röfvarens ledstjerna. Margareta öppnade ögonen och igenkände Gontrans ansigte, som var lutadt öfver henne och uttryckte en outsäglig kärlek. Hon ihågkom nu allt. — Min far! min stackars far, mumlade hon. — Vi skola snart återkomma till honom, svarade Gontran, i det han lidelsefullt tryckte henne till sitt bröst, och han skall välsigna vår förening... Margareta qväfde en suck, och tvenne tårar rullade sakta ned utför hennes kinder. Snart voro de älskande framme vid kojan. Vedhuggaren och hans hustru stodo utanför dörren; de utbytte en blick af hemligt förstånd vid åsynen af den unga flickan, derefter afllägsnade de sig på ett tecken af Gontran.