Dagens Nyheter – 6 februari 1868, sida 1

DET HEMLIGA FÖRBUNDET AF VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) XXIYV. Gontran styrde kosan till galerslafvens koja och lemnade sålunda den allmänna vägen. Nicous nyfikenhet ökades, och på samma gång blef han försigtigare. Han sjöng icke mera, och i stället för att gå såsom han vanligen brukade, kröp han ihop som en apa och börja smyga mellan träden. Markisen stannade vid vedåhuggarens dörr; fånen gömde sig i en grop, der han lade sig på magen men höll upp hufvudet, så att han icke förlorade ryttaren ur sigte. Härunder sväfvade ett sällsamt löje öfver hans anlete. Vedhuggaren och hans hustru hade blifvit väckta ur sin sömn af det ljud, som hästens traf förorsakade, och kommo hastigt ut, hvarvid de, då de varseblefvo Gontran, ödmjukt helsade på honom. — Aro ni ensamma? sade markisen,i det han steg at hästen och inträdde i kojan. Det obehagliga paret bejakade denna fråga medelst en nick. Gontran tillslöt dörren; derefter fästade han på vedhuggaren en sådan der skarp herrskareblick, som tränger till djupet af alla själar, hos hvilka någon skygghet finnes. — Ni har varit straffad, sade han helt kort. Ni är ett föremål för det allmänna föraktet. Endast få personer vilja använda er, och de bjuda er derföre en usel betalning. Också skulle ni, Om ni kunde, d. v. s. om ni hade penningar, oförtöfvadt lemna Frankrike, eller huru? — Ja, min herre, sade vedhuggaren, men vi äro så fattiga!