Dagens Nyheter – 6 februari 1868, sida 1

Ack! om han återkommit medan hon satt och skref, denne far, som hon afgudade, då skulle hon helt visst ha kastat sig i hans famn och utropat: — Rädda mig, beskydda mig mot mig sjelf! ... Men brefvet blef färdigt, och herr de Pons hördes icke af. Då beslöt Margareta fly... älskarens bild framstod för hennes själ, under det att bilden af den frånvarande fadren utplånades derur. Beslutet var fattadt: Margareta beredde sig att följa Gontran... Klockan slog tio; hon uppgaf ett rop... Hon kunde icke andas, så upprörd, var hon... Men hon lyckades bemästra sina känslor. — Han väntar mig! mumlade hon. Och hon steg upp, lydande en oemotståndlig makt, som dref henne att uppsöka älskaren. Hon kastade en schal öfver äxlarne och lade det bref, hon skrifvit, helt öppet på eldstaden. Derefter lemnade hon sin budoar, genomgick det stora rum, som man på Portes kallade förfädrens sal, och i hvilken familjporträtterna voro upphängda. Den unga flickan kastade en förskräckt blick på dessa fädrens bilder, och rörd och uppskakad som hon var, tycktes det henne, som rörde sig väfven i ramarie, och som lyste vredens eld i de målade ögonen. Afvenledes tyckte hon sig höra förbannelser framhviskas från alla sidor. Hon flydde, lik en skrämd hind. Kanske skulle hon ännu en gång ha tvekat, om hon träffat på vägen någon af husets gamla hvithåriga tjenare, som ju skulle, blott derigenom att han visade sig, ha erinrat henne om hennes barndom och att hon i detta ögonblick kastade ifrån sig allt hvad som varit henne kärt i lifvet... Men trappan och gården voro tomma och grinden till parken stod öppen... Margareta trodde sig vara från förståndet,