Dagens Nyheter – 6 februari 1868, sida 1

passera och afvaktade, i högsta grad orolig, den unga flickans ankomst. Den tilländagångna dagen hade varit förfärlig för fröken de Pons; tvekan, fruktan och samvetsqval hade bestormat henne. Att fly — det var att sätta sin lefnads lycka på spel, att tillfoga denne fader, som hon ömt älskade, ett hårdt, måhända dödande slag samt för passionens tillfredsställande glömma all qvinlig blygsamhet. Men återigen att vägra att följa Gontran, den högt älskade, var icke det att förlora honom för alltid, att tvingas att blifva denne gubbes maka, som åter sannolikt skulle döma henne till att lefva i sitt gamla slott, der hvarje ljud besvarades af ett dystert echo, och der äfven den gladaste visa lät som en grafsång? Dessutom hade hon ju lofvat... hon hade svurit... Och i den mån dagen nalkades sitt slut, ju mera solen närmade sig horizonten, desto större blef Margaretas ångest... Hvad var att göra? Hon skulle ha önskat att hennes far och kusin kommit hem, men de skulle tillbringa natten på -Montgory och... redan klockan tio hade hon lofvat infinna sig på mötesplatsen... Aftonen framskred; Margareta trodde att hon skulle dö af oro och förtviflan. Hon satte sig ned vid ett bord och skref till sin far ett långt bref, som hon fuktade med sina tårar. Hon bad deri denne far, från hyilken hon flydde, om förlåtelse. Hon tillstod för honom sin kärlek och sin smärta, äfvensom den hemliga motvilja herr de Montgory ingaf henne. Till sist framställde hon en brinnande bön att herr de Pons icke skulle förbanna henne, utan välsigna hennesförening med den man hon iälskade högre än lifvet. Tiden gick, medan hon skref; inga röster eller steg hördes i slottet, och baronen återkom icke.