Dagens Nyheter – 6 februari 1868, sida 1

— De penningar, ni för sådant ändamål skulle behöfva, kan jag gifva er. Mannens ögon lyste; Gontran insåg att han, långt ifrån att ångra sig, i hvarje stund var beredd att, ifall han derigenom kunde vinna en smula guld, återinträda på brottets bana. — Lugna er, sade han till honom, för de tjugufem louisdorer jag erbjuder er fordrar jag endast en obetydlig tjenst. — För att förtjena tjugufem louisdorer, svarade mannen, gör jag allt hvad man fordrar af mig. — Godt, återtog Gontran, jag återkommer hit om fyra timmar och skall då säga er, hvad jag vill att ni skall göra. Derpå steg han åter till häst och sade till galerslafven, i det han pekade på pistolhölstren: — Om ni bedrager mig... ni förstår! — Jag föredrager de tjugufem louisdorerna, genmälde vedhuggaren med låg röst. Gontran fortsatte ridten. Då lemnade äfven fånen sitt gömställe och följde honom ånyo. Natten hade inbrutit — en mörk natt, en sommarnatt utan månsken men med en djupblå himmel, beströdd af millioner tindrande stjernor. Icke en vindflägt rörde trädens kronor, det var så tyst, såsom slumrade hela naturen. Herr de Lacy gaf noga akt på vägen, för att han skulle hitta tillbaka, och han begaf sig till den del af parken, der han skulle sammanträffa med Margareta. Portes tornklocka slog tio, då han kom fram till omhägnaden. Denna bestod af en tät häck, hvari smärre öppningar här och der voro åstadkomna, antingen at skogens villebråd eller af menniskor. Gontran smög sig in iparken genom en af dessa öppningar, sedan han bundit sin häst vid ett träd. Han styrde sina steg till en gräsbänk, hvilken han visste att Margareta skulle