Hvarjehanda nyheter. Farisisk domstolsscen. En liten fattigt men snyggt klädd flicka, Lucile R., stod häromdagen såsom anklagad för tiggeri inför en polisdomstol i Paris. Dessa domstolars hrr ordförande ärd ofta mycket humana, nota bene då det icke är fråga om politik. Ordföranden: Yinnes här någon som återfordrar dig? Lucile: Ack, herre, jag har icke mer några anförvandter. Min far och min mor äro döda; jag har nu blott en bror qvar, Jakob, men han är ännu så liten. Ack, Herre Gud, hvad skall det bli af mig? Ordf.: Domstolen skall se sig nödsakad att skicka dig till korrektionshuset. Nu höjde sig en gäll, barnslig stämma ur åhörarnes leder: Här är jag, syster, var inte ledsen, bär är jag! Och en liten pigg gosse med intelligent utseende och klädd i en jockeys eleganta kostym banade sig väg fram genom mängden. Ordf,: Hvem är du? Jakob, hennes bror. Hur gammal är du? Tretton år. Och hvad vill du? Jag vill hemta Lucile. Kan du då draga försorg om henne? I går kunde jag det inte, men i dag kan jag det. Var inte ledsen, Lucile. Lucite: Du goda, snälla Jakob! Ordf: Hör du, mitt bara, domstolen vill göra allt hvad den kan för din syster. Men gif mig några vidare förklaringar. Jekob: Då min stackars mor dog, voro vi i den bekymmersammaste belägonhet. Jag sade till mig sjelf: Du måste bli arbetare; om du. får lära ett handtverk, kan du underhålla syster. Jag gick i lära hos en borstbindare. Alla dagar bar jag hälften af min mat till syster; på qvällarne smugglade jag in henne i min kammare; hon sof i min säng och jag svepte min tröja om mig och låg på golfvet. Men det tyckes som om den stackars liten icke hade fått nog mat, efter hon bedt om bröd. Då jag fick höra att man häktat henne derför, tog jag tjenst såsom jockey hos en beskedlig herre. Lacile (gråtande och vridande händerna): Min Gud, hvad han är snäll, den kära, kära Jakob. Ordf. (med rörd stämma till Jakob): Mitt barn, ditt uppförande är beundransvärdt. Fortgå på det sättet och Gud skall välsigna dig! Domstolen beslöt att återgifva Lucile till brodern. Hon reste sig från de anklagades bänk för att skynda till sin kära Jakob, men ordföranden sade vänligt till henne: Mitt barn, du kan icke få din frihet åter förr än i morgon. Jakob (till systern): Var lugn, jag kommer tidigt i morgon bittida. (Vändande. sig till domstolen). Jag får väl kyssa henne, mina herrar, eller hur? Och utan att afvakta svaret omfamnade barnen, högljudt snyftande, hvarandra. Jakob aflägsnade sig nu, torkande sig i ögonen, i det han utropade: Ack, hvad Gud är god, som gifvit mig syster åter. — Det fanns icke i hela församlingen ett öga, i hvilket icke glänste en tår. Ett minigtyr.rike. Något mera än en svenak mil från Nizza ligger Monaco, hufvudstaden och Jen enda stsden uti riket af samma namn, styrdt af furst Carl III, prins af Monaco, hertig af Valentinois. Hela furstendömet kan bokstafligen ses från en höjd. För två eller tre år sedan voro Carl III:s besittningar något större, ty de upptogo äfven städersa Mentone och Roquebrune, men som ivvånarne i dessa två städer voro besmittade af hvärjshbanda liberala ideer från 1848, gjorde de mycket bufvudbry åt prinsen, isyonerhet gom de tvärt vägrade att erlägga skatterna. Han beslöt alt blilva af med eskräpets OCh utan stt länge fusdera på saken, sålde ban dem åt Frankrike för fyra millioner. Victor Emanuel bjöd 5 millioner, men Carl föredrog Napoleon, och till tack lät kejssren gifva befallning om att alla negociationer med prinsen om köpet skulle bedrifvas med samma stränga etikett, som är vanlig mellan jordens mägtigasto herrskare. — Prins Carl var förtjust. S:dan ban sluppit de upproriska undersåternz, reparerade han sina affärer med de franska millioneraa och slog sig i ro i sin hufvudstad, omgilven af sina undersåters vördnad, de beskedliga, snälla och lata monagaskerne, gom de kallas. Furstendömets regeringsform är oinskränkt monarkisk. Prins Carl, i detta fall lyckligare än hans