Dagens Nyheter – 5 februari 1868, sida 2

hit i går afton, har hon ej visat sig ute utan låter servera sig på sitt rum. — Och ni vet icke hvad hon heter? — Nej, min herre; men hon förefaller mig såsom en fru som öfvergifvit sin man, tillade värden med en listig sidoblick på markisen. — Nå, det är, tänkte herr de Lacy, en sak, hvarmed jag ej har någonting att beställa! Under sin vistelse på Portes hade Goatran ibland ströfvat omkring i skogen, hvilken sträckte sig utefter Yonne-floden i riktning åt Clamecy. Han ihågkom att han på ett ställe just vid brynet af denna skog sett en koja. Han erinrade sig oekså att en man med obehagligt utseende plägat stå utanför denna koja och hugga ved; äfvenledes mindes han att en redan gammal qvinna, som dock hade ett litet barn på armen och var höljd i trasor, brukade uppehålla sig i kojans närhet och anropa förbigående personers barmhertighet. Vid ett tillfälle, då herr de Pons var i Gontrans sällskap, hade han kastat en francs åt qvinnan, hvarefter han med synbar afsky vände sig bort från det vederstyggliga paret. — De der menniskorna, hade han då sagt åt Gontran, förtjena verkligen icke att man visar dem någon godhet. Mannen är en frigifven galerslaf oeh hustrun har fört ett liderligt lif samt varit en skam för hela trakten. Hon sjönk till slut så djupt att hon höll till godo med att gifta sig med den af alla föraktade brottslingen, Och. hon är i sjelfva verket icke stort bättre än han. Tro mig, dessa båda menniskor, som komma till Portes, så ofta det går någon nöd på dem, och blifva hjelpta, skulle för en lumpen franc sätta eld på slottet. Gontran ihågkom allt detta, och han erinrade sig äfven att ett par hundra steg från kojan gick en farbar väg, som ledde till Clamecy.