Dagens Nyheter – 5 februari 1868, sida 2

Betjenten helsade, såsom en person, den der är van-att uppfatta meningen af några få ord. — Nej, det gör jag väl precis inte, svarade han, men... Gontraus blick antog ett betydelsefullt uttryck, och ställande sig midt framför betjenten, fixerade han honom skarpt. — Min herre, sade denne, jag är kammartjenare åt en dam som ämnar sig till sina gods, hvilka ligga några mil härifrån, och skall i morgon afton köra vagnen tillbaka till Paris. — I morgon afton, tänkte Gontran, det är bra sent; men det gör ingenting. Derefter återtog han halfhögt. — Skulle ni vilja förtjena femtio louisdorer? — Ja, svarade betjenten med en bifallande nickning. Hvad skall jag göra derför? — Till en början skall ni i morgon afton vid nattens inbrott infinna er med vagnen på ett. af mig anvisadt ställe och der afvakta min ankomst. — Godt! och sedan? ooo— Sedan, sade Gontran, skall ni köra mig till Paris och under vägen icke låta någon ana annat än att vagnen är tom. Betjenten började småle; han ville derigenom antyda att han redan hade allt klart för sig. I detta ögonblick skiljdes gardinerna uti ett af fönstren i första våningen omärkligt åt, och ett nyfiket qvinnoöga betraktade herr de Lacy, då han kastade sig ur sadeln och betjenten fattade hästen vid tygeln. Gardinerna tillslötos igen. Gontran hade ännu icke sett åt det ifrågavarande fönstret. Gontran inträdde uti värdshuset och gjorde sig genom några väl framställda frågor af värden underrättad om det resande fruntimret. — Det är ett mycket vackert fruntimmer, svarade mannen, helt och hållet svartklädt och har ej uppgifvit sitt namn. Efter sin ankomst