DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) Att uppmana en ung, högättad flicka, uppfostrad efter de strängaste grundsatser, att fly ur fädernehuset, att öfvergifva det hem, der hon tillbragt sin barndom och ungdom; att säga till henne: ni skall i denna natt fly... utan att taga afsked af dessa gamla tjenare, som sett och älskat er alltsedan ni föddes... utan att trycka en afekedskyss på en fars gråa I1ockar — denne fader hvilkens glädje och stolthet ni varit, och som i er väntar ett stöd på gamla dagar... ni skall fly och icke stanna, förrän ni satt foten på en främmande jord, der fäderneslandets lagar ej gälla... var ej detta att förqväfva den hos qvitnan medfödda känsla, som manar henne att vakta sig för alla hemlighetsfulla medel och alla handlingar, hvilka icke tåla vid dagens ljus? Gontran insåg hvilken brand han inkastat i Margaretas själ och, fattande hennes begge händer, kastade han sig på knä för den unga flickan, utbristande: — Margareta, jag älskar or och skall blifva den lyckligaste man på jorden, om ni samtycker att emottaga mitt namn... Säg, vill ni det? — Ja... svarade hon med hviskande stämma. — Nåväl! kom då... låt oss fly, återtog han eldigt, ty här kunna vi ej blifva lyckliga... alltför många fiender hota... vi begilva Oss till England. — Min far är god, mumlade Margareta, och skall ej vilja sitt barns olycka. — Ack! han är ej det enda hindret för vår sällhet. om Jag vet ej något annat, svarade hon okonstadt