Herr de Pons fann den af Gontran beslutade färden helt naturlig, satte sig vid gladt lynne till bords och började samtala med sina gäster om Margaretas förestående giftermål. — Men, min bäste onkel, är det då oåterkalleligen bestämdt, frågade den skrymtande chevaliern, att Margareta skall blifva markisinna de Flars-Montgory? — Huru! Bestämdt? utropade herr de Pons, ej ens sjelfva konungen skulle kunna ändra någonting dervid. — Bah! — Min käre dAsti, sade baronen allvarsamt, när en man, sådan som jag, har gifvit sitt ord, skulle ej Gud sjelf kunna förmå honom att bryta detsamma. De begge älskande vexlade en blick, i hvilken följande tanke afspeglade sig: — Det ges ingen annan utväg än flykten. Hvad chevaliern beträffade, hade han förutsett att han skulle få detta svar af baronen, och han hade velat framkalla detsamma enkom för att derigenom besegra Margaretas obeslutsamhet, hvilken han gissat. Herr de Pons frukosterade ganska fort. Derefter pådrog han jagtstöflarne och frågade chevaliern: — Kommer du med? — Gerna, min onkel. — Vi ha fått ett präktigt väder. Till häst! markis, tillade baronen; den som färdas härifrån till Follein måste omkring en half mil följa samma väg som leder till Montgory; gör oss derföre sällskap. Härpå kysste horr de Pons sin dotter på pannan, sägande: — Skall du stanna ensam hemma hela dagen? — Nej, jag har tänkt rida öfver till min tant. Gontran hade, då baronen och chevaliern