farorna af ett stort krig. På det hela ta get vardet talarens mening, att Frankrike sna rare gjorde intrycket af en makt, som sätte: andra i oro, än af en som sjelf oroar (Roj af: Desto bättre!). Det hade varit en lån: period i historien, då Frankrike med rätt: hade intagit en framstående ställning såson den afgörande makten i Europa, men denn: åtrå borde nu uppgifvas. Ett krig mellar makterna i vestra och mellersta Europa vort så mycket mera oförsvarligt, som den tider icke vore långt aflägsen, då de skulle se sig inklämda mellan tvenne kolossala makter Ryssland och Amerika, hvilka hvardera vi detta århuntdrades slut skulle räkaa bortåt10( mill. menniskor. Vest-Europa borde derför hålla fred och icke sjelf förbereda sin upplösning. Det bästa vore, om de vestoch mellan-europeiska stormagterna, tillika med Italien, Spanien, de skandinaviska länderna Holland, Schweitz och Belgien, slöte sig samman till ett förbund, för att vid behoj kunna erbjuda det största möjliga motstånd. Freden har ock sin storhet, sade till slut den: utmärkte talaren. Gifves det något mera upplyftande skådespel, än ett folk som egnar sig åt fredliga yrken, hvars handelsfottor betäcka hafven, som höjer hvarje klass till fria medborgare, njutande välmåga och egande bildning, och hvilket med vördnad och tacksamket ser upp till en tron, som det sjelf har upprest! Låtom oss derför uppmana regeringen att åter upptaga det valspråk, som kejsaren år 1852, under Frankrikes och Europas jubel, uttalade i Bordeaux: kejsardömet är freden! Vi skola dermed göra mera för vårt lands storhet och våra institutioners stadga, än om vi antaga en lag, hvars värde äfven i militärers ögon är mycket tvifvel underkastadt. Som bekant antogs lagen ändock nästan enhälligt af de franska senatorerna, hvilka äro utnämnda och aflönade af en kejsare, som anser sig icke kunna utan 1,200,000 man soldater upprätthålla sin dynasti mot en kommande revolution. rs Rs ant a a SR AL a rr a a jaa AR a ÄR Ar RT