I detta utrop nedlada Margareta hela sin själ. — Tala... befall... jag älskar dig! — Nåväl, sade Gontran, vi måste fly redan i morgon. — Men på hvad sätt? — I morgon afton... vid midnatt... alt skall vara i ordning. Margareta skyndade tillbaka ifrån orangeriet, qväfvande en suck; passionen hade besegrat barnakärleken. Hvad Gontran beträffar, blef han genast en handlingens man och beslöt att genom tilltagsenhet och djerfhet öfvervinna hvarje hinder. Margareta hade lofvat följa honom; han hade således endast ett mål, för hvilket han med alla. sina krafter borde sträfva: att betrygga flykten. Då familjen följande dagen sammanträffade vid frukosten, sade cheralier VAsti: — Min onkel, vår vän Gontran ämnar på någon tid öfvergifva 038s. : — Hur då? yttrade baronen förvånad. Margareta, som i detsamma inträdde i matsalen, gjorde en åtbörd af öfverraskning. Den unga flickans blekhet, nedslagna ögon och färglösa läppar tillkännagåfvo, hvilka lidanden hon under den förflutna natten utstått. — Huru, ni lemnar oss! utbrast hon! och härvid darrade hennes röst märkbart. — Ja, svarade chevaliern, vår vän de Lacy ämnar besöka slottet Follein och skall säkert redan i afton taga dess egares gästfrihet i anspråk. Jag råder honom att på samma gång besöka Chastellux, som likaledes är en arkeologisk märkvärdighet. — Kanhända, yttrade Gontran. Han betraktade Margareta med en blick, som tydligen sade: — Jag ljuger... det är endast för att underlätta vår flykt.